Göteborgsposten – 5 april 1871, sida 1

Riksdags-Kaleidoskop-. XXI. Den 51 Mars. I går afton hade Andra kammaren sammanträde. Det var, om man så vill, icke någon stor fråga, som då under loppet af nära tre timmar behandlades; men det kan med visshet påstås, att de som slogo ihjäl frågan utförde derigenom allt annat än ett storverk. Hr Wijk hade föreslagit att riksdagen ville besluta en underd. framställning till K. M:t derom, att sådana bestämmelser måtte meddelas, hvarigenom lärare som aflagt de för kompetens till lärarebefattning vid statens läroverk erforderliga kunskapsoch undervisningsprof, må, för den tid han vid ett till maturitetsexamen berättigadt, enskildt läroverk bestrider adjunktseller lektorstjenstgöring, tillgodoräkna sig motsvarande tjensteår och lönetur, då han vid statens läroverk söker anställning. Denna motion hade af Andra kammarens tillfälliga utskott N:r 1 till godkännande förordats, men med den förändring, att ifrågavarande lärare skulle, vid befordran till ordinarie läraretjenst vid statens läroverk, ega att för framtida lönetur räkna sig tillgodo sin tjenstgöring utöfver fem år vid ofvan qvalificerad privatläroanstalt, så framt denna tjenstgöring till undervisningstiden styrkes hafva varit fullt jemförlig med adjunkts eller lektors lagllgen bestämda tjenstgöring vid statens skolor-. Mot denna framställning hade utskottets ordförande, rektor Dahm, reserverat sig, yrkande afslag, och i denna syftning uppträdde han jemte kyrkob. Witt, häradshöfd. Carln, hofpredikanten Lithner och hr Liss Olof Larsson, då frågan föredrogs. Deras kardinalskäl voro, dels att då rätt till lönetur är en fördel, som staten, för att kunna spara på lönebeloppen för de yngre tjenstemännen, tillerkänner dem som oförvitligen förrättat statstjenst någon viss tid, så vore det oegentligt att för arbete, förrättadt åt en arbetsgitvare, hänvisa på belöning af en annan, och dels att då lärare vid privatskolor tjena för högre lön än den som tilldelas den offentliga skolans lärare på de lägre lönegraderna, så skulle de förstnämnda först då söka anställning i statens tjenst när de kunde inträda i en högre lönetur, hvarigenom staten tillskyndades en ökad utgift; men det betänkligaste vore dock att statens skolor blefvo belastade med en äldre lärarepersonal, ja med personer som snart voro utarbetade och utslitna. Hela denna argumentation gendrefs med kraftiga och öfvertygande skäl af hrr Wijk, Winkrans, Rydberg, A. Rundbäck, Hedin och Sparre. De fästade uppmärksamheten på den stora fördelen deraf, att väl ordnade privatskolor funnes, till hvilkas lärareaflöning icke staten, utan enskilda personer lemnade erforderligt bidrag, och att då statens undervisningsanstalter voro öfverfyllda af lärjungar, utgjorde privatskolornas tillvaro en positiv besparing för staten, hvilken besparing väl borde godtgöras på det fält som blifvit föreslaget. Men för denna bevisning gjorde sig majoriteten fullkomligt döf, ty på den anslog hr Carlns ordande om de uppbrukade och utarbetade lärarne som skulle falla staten till last, och det är ej så lätt att uppgifva hvilka förslag man ej skulle få den antydda majoriteten i Andra kammaren att slå ihjäl, om blott