Göteborgsposten – 4 april 1871, sida 2

——— ——— — — —— Henry Little blef mycket nedslagen öfver detta vidunderliga och oförutsedda hinder som reste sig just vid hans förhoppningars tröskel. Han kände sig så betryckt att han beslöt vederqvicka sig genom åsynen af Grace Carden. Han längtade efter att få se henne och höra henne. Han begaf sig derföre till Woodbine Villa, ehuru det ej var den dag i veckan då han brukade aflägga sina besök der. Då han hunnit nära detta paradis, öppnades dörren och mr Frederick Coventry kom ut. De båda männen möttes nästan vid porten. Den förkastade tillbedjaren kom ut med glad och belåten min och fick se den gynnade tillbedjaren anlända med nedslagen och bekymrad min. I ögonblicket såg han att något var på tok och vände sig om med en blick af triumf. Henry Little uppfångade denna blick och stannade vid porten, blek af raseri. Han stod der ungefär en minut och gick derefter långsamt tillbaka hem: han kände att han skulle gräla på Grace om han ginge in och med en kraftig viljeansträngning vände han sina steg tillbaka. Han kom hem dyster till sinnes. Modersögat uppfattade genast att allt ej var som det borde, och snart fick hon honom att bekänna sanningen. Det kostade henne en strid att ej gifva luft åt sitt moderliga agg mot Grace; men hon visste att detta endast shulle göra hennes son mer olycklig. Hon gaf honom noggranna råd rörande hvad han skulle säga till den unga damen om mr Coventry och i afseende på de andra ämnena sade hon: — Dn har fynnif att mr Rat pi står nå sio så mvo