Göteborgsposten – 29 mars 1871, sida 1

— Kusten! Jag tror ej på dessa moderna hjelpmedel. Låt mig se patienten. Han inträdde i salongen och fann henne sysselsatt med att färglägga en ritning: den föreställde en skön qvinna med ett ankare vid sin fot. Dörren stod öppen och då doktorn tyst gjorde sitt inträde såg han en tår falla ner på arbetet från ett ansigte så blekt och afmugradt att han häpnade. — Jag är ledsen att höra det ni ej befinner er väl bästa miss Grace. Han undersökte derefter hennes tunga och kände på hennes puls, satte sig derefter ner midtemot henne och fixerade henne. — Huru läoge har ni varit illamående? — Jag är ej illamående, såvidt jag vet, sade Grace något buttert. — Ett skäl hvarföre jag frågar är att jag har en annan patient som tycks lida af något i samma väg som ni. Grace rodnade och fäste en frågande blick på doktorn. — Känner jag henne? — Nej. Det råkar vara en manlig patient. Mr Carden blickade in från sitt arbetsrum. — Då ni slutat med henne så kom in och skrif ett recept för mig, Jag är äfven litet illamående. Då han yttrat detta gick han derifrån. — Det vill med andra ord säga att ni skall gå och säga honom hvad som fattas mig, sade Grace i bitter ton. — Är hans nyfikenhet oberättigad? — Ack nej. Stackars pappa!