Göteborgsposten – 29 mars 1871, sida 1

D — WA när han lät förmå sig ingifva den ifrågavarande motionen, så kastade han sig in i en fråga, till hvars bedömande större skarpsinnighet, grundligare studier i historien och politiken erfordrades, än som fallit på hans lott och dens hvilken författat motionen. Den omständigheten var utan gensägelse redan betecknande, att endast en at hufvudstadens tidningar — upphofvet till motionen — understödde densamma; men då denna tidning var Dagens Nyheter, som hittills så fullständigt ådagalagt sig sakna hufvud tör politiken, så hade hr Olsson redan deraf bort inse att motionen led af något grundfel och hade tillkommit på hafs. Visserligen uttalade nämnde tidning igår gå morgonen både sitt missnöje med Första kammarens högst och högt betrodda herrar, hvilka dristat utan diskussion bifalla konstitutionsutskottets utlåtande — en åtgärd som innebär att Första kammaren alldeles icke hyger någon åtrå att med konungen deia ansvaret för en krigsförklaring — och sin fasta törhoppning, att den folkvalda kammaren bättre skall fatta hvad förslaget innebär och ej af några konsiderationer (skall) afhålla sig ifrån att derom fullt bestämdt uttala sin mening; men denna uppmaning slog emellertid så ut, att konstitionsutskottets, af Dagens Nyheter naturligtvis underkända, utlåtande godkändes med 119 röster, hvaremot endast 43 afgåtvos för återremiss. Hr Hedin, som öppnade diskussionen och underkastade motionen en skarpsinnig, men tillika hofsam kritik, träffade spiken midt på bufvudet, då han oförbehållsamt angaf att man velat göra motionärens förslag till en ridå bakom hvilken andra rörelser dolde sig, nemligen att uppställa det föreliggande förslaget till vilkor för bifall till förslaget om värnepligtens utsträckning. Mot denna uppfattning om det som rörde sig bakom motionen, protesterade visserligen hr Kolmodin, men ehuru motionären två gånger hade ordet och ordade ganska länge och så godt han förmådde, hade han likvisst icke något att genmäla mot hr Hedin, hvars frimodiga yttrande, i hvilket låg en ganska grev anklagelse, lemnades af motionären obestridt. Hr Hedin visade ock att motionären, om jag så. får säga, endast rört sig på utkanterna af frågan och alldeles icke uppfattat 13 S Reg.-formens nuvarande praktiska betydelse. Samme talare godkände vissoligen icke alla de motiver som utskottet anfört för sitt afstyrkande af motionen, men han gillade det slut hvartill detsamma kommit. I fall något tvifvel hysts derom huruvida motionärens insigter skulle vara tillräckliga för att soutenera den position han intagit i denna fråga, så drog han sjelt försorg om att konstatera befogenheten af detta tvifvel. Frågan låg helt och hållet ötver hans port6e. Naturligtvis var han allra minst belåten med utskottets motivering, men hans granskning af densamma var den klenaste. Sålunda kom han till den åsigt att om än de under frihetstiden af riksdagen beslutade krigen varit olyckliga, så kunde man icke veta om icke konungen, ifall han haft tillräcklig makt, skulle burit sig ändå dummare åt och börjat ändå olyckligare krig. Då emellertid behandlingen af den nya unionsakten borde föregå hans törslags sluthga afgörande, så yrkade han återremiss, sedan han likvisst låtit förstå, att nämnda unionsakt hvarken af svenska riksdagen eller norska storthinget skulle bifallas. Hr Kolmodin framhöll i sitt anförande att utrikestrågor, särdeles de som rörde krig eller förbund med främmande makter, icke, enär de fordrade vid behandlingen största tystlåtenhet, kunde afgöras i debatterande församlingar, och att vådan blefve lika stor om det berodde på riksdagen att afgöra frågan om krig eller fred. Napoleon den tredjes krigsförklaring hade ju med hänförelse godkänts af den franska representationen? Talaren underkände icke motionens syste, men gillade ej den af motionären föreslagna utvägen att förekomma krig, då hans (motionärens) antydda garantier i detta tall voro otillfredsställande. Af samma åsigt var äfven grefve Sparre, hvilken ändå starkare betonade att i motionärens förslag icke låg den ringaste garanti mot krigets fasor. Sedan representationen blifvit så stark hos oss, att den lätt kunde förledas missbruka sin makt, vore det ej värdt att hysa fruktan för konungamakten, och man hade ju nyligen sett huru två ledamöter af konstitutionsutskottet, våra grundlagars högsta vårdare?, för en administrativ åtgärd stallt civilministern till rätta inför kammaren? I afseende på ansvaret för den yttre politiken, så vore det af ingen betydelse när det delades på flera hundrade per