Göteborgsposten – 29 mars 1871, sida 1

soner (på representationen), men när det hvilade på tio, på dem som sutto vid konungens rådsbord, så var det ett tungt ansvar. Äfven talaren trodde att bakom motionen dolde sig ett vilkor i afseende på försvarsfrågan, och en dålig undflykt vore det, om anslag skulle vägras derföre att motionen ej bifölles. Nu fick frih. Gripenstedt ordet. Jag behöfver väl icke säga att denne talare, hvilken alltid höres med största intresse, men som under denna riksdag hittills endast några gånger, till följd af sjukdom, kunnat öfvervara kammarens sammankomster, äfven nu afhördes med odelad uppmärksamhet och helsades med starka bisallsrop då han slutat sitt anförande. Frih. G. erkände motionens goda syfte, men han måste gilla det slut hvartill utskottet kommit, ty den af motionären föreslagna utvägen skulle icke leda till det afsedda målet, nemligen en säker garanti mot missbruk af den konungen enligt 13 R.-f. medgifna rättighet att ensam besluta om krig och fred. Riksdagen, som endast fyra månader af året är församlad, kan icke åtaga sig ansvaret för utrikespolitikens ledning, och förutan det vore den formella rättigheten att blifva hörd innan krig kunde företagas af ingen betydelse. Talaren förklarade öppet, på grund af egen erfarenhet, att i grundlagen icke låge någon synnerligt betryggande bestämmelse mot förhastade beslut och åtgärder i afseende på Sveriges inblandning i krig med främmande makt, och tal. kunde ej gilla utskottets åsigt att konungen vore genom finansiella hinder bunden uti sin maktutöfning beträffande krigsförklaring, ty omständigheter kunde inträffa, då en stat som önskade att Sverige måtte deltaga i ett krig, ej skulle tveka att derför erbjuda subsidier. Den säkraste garantien mot en förhastad krigsförklaring låg i de båda statsmakternas inbördes ställning till hvarandra, och det låg i representationens makt att åstadkomma en stark, fosterländsk och sjelfständig regering och då kunde den äfven utötva inflytande. En obestridlig brist är det, och som bör genom ändring i grundlage afhjelpas, att intet stadgande nu förefinnes derom att vigtigare diplomatiska ärenden, hvartill tal. i första rummet räknade afslutandet af förbund med främmande makter, skola behandlas i unionelt statsråd. Sedan frih. Åkerhjelm dels erinrat om nödvändigheten att underkasta 11:e, 12:e och 13:e paragraferna i regeringsformen en revision, och dels skarpt replikerat grefve Sparre; sedan vidare hr v. Geijer, som äfven biträdde utskottets framställning, uttalat den åsigt att motionen tillkommit i anledning af den strömning som franska kriget väckt; sedan vidare hr Törnselt i sitt vanliga manr smått skämtat med motionären, som ånyo fick ordet och talade om olikheten mellan Norges grundlag och svenska grundlagen, — så uppropades hr Hierta, hvilken äfven nu började med tillkännagifvandet att han blott hade några ord att säga, ett löfte som på det sätt intriades att han äfven nu talade väl länge. Men han hade också kommit i en kinkig ställning. Hans lifoch hustidning hade uppträdt för motionen och mot utskottets afstyrkande at densamma. Hr Hierta hade dock såsom ledamot af konstitutionsutskottet instamt i det beslut hvari utskottet stannat; men han hade reserverat sig mot en del at de motiver som röra sjelfva hufvudsaken — hvilka dessa motiver voro, behöll han för sig sjelt. Sedan hr Hierta låtit förstå att de dynastiska intressena för närvarande väl icke voro af den beskaffenheten att de kunde inleda Sverige i ett krig, och äfven ordat åtskilligt annat, som på relerentläktaren icke kunde höras, enär talaren på sista tiden börjat yttra sig mera lågt och ändå mera sväfvande än förr, så framkom hr Hierta genom några raska skutt i tankegången med det förunderliga yrkandet, att kammaren skulle med ogillande lägga betänkandet till handlingarne. Det slut hvartill äfven han i utskottet kommit ville han således i kammaren kasta öfverbord. Men då fick hr Hierta hofpredikanten Lithner att göra med, och han visade dels att den förres förslag saknade skäl, och dels att det endast tillkommit för att afböja ett rent afslag af motionen. Hr Hiertas yrkande förkastades också obevekligt af kammaren. Till slut bör jag nämna att ingen af statsrådets ledamöter öfvervarade denna förhandling.