Göteborgsposten – 28 mars 1871, sida 1

ken, äfven om dermed endast afsågs att åstadkomma en demonstration, ett ogillande af att frågan om en adjunkturs inrättande i medicinsk kemi vid Upsala universitet icke återupptagits. Nu är det ganska möjligt att det förstnämnda löneanslaget, beviljadt utan diskussion i Andra kammaren, förkastas i den samtällda voteringen, enär ganska många i Andra kammaren, obekanta med sjelfva saken och derföre iakttagande tystnad, skola lägga sitt nej i korgen då voteringen företages, anseende sig dermed hafva räddat 5000 rdr för statskassan. Om åter de begge adjunkturlönerna nu af Första kammaren beviljats, så hade det just derföre gått vida lättare att vid en kommande riksdag erhålla bifall till lön för adjunkturer i medicinsk kemi. För statsrevisorerna äro förvaltningens af sjöärendena räkenskaper mycket invecklade, och det lära de vara äfven för andra vida mera i bokföring hemmastadda. Jag har dock hört sägas, att det egentligen är bokföringssättet som förefaller inkrångladt, och det både kan och skall afhjelpas, hvarföre statsrevisorernas stränga framställning, som gick ut på förmenta felaktigheter, icke biträdts af statsutskottets majoritet. Men reservanterna ville ha en särskild skrifvelse till K. M:t om sådana åtgärders vidtagande att en bättre bokföring åstadkommes. Denna framställning hade chefen för sjöförvaltningsärendena, hr Adlersparre, gerna kunnat godkänna, så hade han undvikit att blifva uppretad och uppkalla en af reservanterna, hr Dufva, hvilken både är räkenskapskapskarl och tillika mycket lugn i debatten. Men nu gåfvo de begge Stockholmsrepresentanterna hvarandra åtskilliga glatta lag, men med den verkan att skrifvelseförslaget antogs i Andra, men icke i Första kammaren, der sjöministern förde förvaltningens talan, erinrande om, att för närvarande är i finansdepartementet under granskning och omarbetning ett nytt formulär för sjöförvaltningens r kenskaper. Men i en annan fråga hade statsrevisorerna och statsutskottets majoritet gemensamt huggit i sten och Andra kammaren gjorde så äfven, ehuru dermed, efter den utgång frågan fick, ingen skada har skett. Nämnda myndigheter — uttrycket måtte väl icke ogunstigt upptagas — ville nödvändigt att räkenskaperna för Alnarps landtbruksinstitut skulle med kalenderåret, icke med den 13 Mars, afslutas. För afslutande af ett landtbruks räken skaper kan icke en olämpligare tid än kalen deråret uppgifvas, såvida med denna afslutning åsyftas att jordbrukets verkliga resultat för landtbruksåret skall åskådliggöras. Jag vet ej om bland statsrevisorerna funnos några jordbrukare som föra landtbruksräkenskaper; om så icke var förhållandet, så ligger naturligen också deri både förklaringen till och ursäkten för en så befängd framställning som den ofvananförda. I statsutskottet fanns emellertid fyra, säger 4, som bevisade sig vara räkenskapsförande landtbrukare, och den ena af dessa, hr Odelberg, hade gjort sig den särskilda mödan att i en väl skrifven reservation klargöra saken, bevisande att om vid kalenderåets slut ett landtbruks räkenskaper afslutas, måste följden deraf blifva att bland annat den otröskade grödans värde måste kalkylationsvis upptagas och öfverföras, och vidare att en så otillförlitlig räkenskapsafslutning är vid en undervisningsanstalt i landtbruket desto mera olämplig som en väl skött bokföring är af stor vigt för lärjungarne att inhemta. Första kammaren förkastade också utskottets framställning. Samtidigt väckte hr Sören Jaabeek i storthinget ett förslag om nedläggandet af de lärda, mellanoch realskolorna säsom offentliga inrättningar, och hr Richard Ehrenborg i Andra kammaren förslag om lärjungarnes i elementarläroverken skyldighet att i viss mån bidraga till lärarnes aflöning. Det förstnämda är vida radikalare än det senare, men begge hvila på en långt dritsven sparsamhetsåtrå. Hr Sören Jaabek vill att de som skola undervisas sjelfve må betala undervisningen, och så vill ock hr Ehrenborg. Den förre tror att den myckna undervisningen gör för många till embetsmän; hr Ehrenborg likaså. Den förre har fått Björnstjerne Björnson och Sverdrup till anhängare; hr Ehrenborg stod ensam, då hans motion, afstyrkt naturligen i ett väl skrifvet utlåtande af rektor Dahm, föredrogs i Andra kammaren. Det var förskräckligt så den fromme mannen gicks åt, men förvånande var det också att en så upplyst man kunde framkomma med ett så illa öfvertänkt förslag. I bondeståndet fattades verkligen vid 1860 års riksdag ett med hr Ehrenborgs förslag ötverensstämmande beslut, men motivet var då af