Göteborgsposten – 28 mars 1871, sida 1

talar. Det var bristande omdöme kanhända å min sida — ingenting annat. — Men om du ej förstår kärleken och dess förmåga att trösta, hvarföre blandar du då dig alls i sådana saker? — Grace, sade mr Carden allvarligt, vi arma föräldrar äro beredda på sådant här. Sedan vi i många år slösat kärlek och ömhet på våra barn, kommer alltid den dag då den unga varelse vi med så stor omsorg vårdat och uppfostrat träffar en person af sin egen ålder, en främling, och inom några månader väga all vår kärlek, all vår omsorg, vår oro, våra förhoppningar intet i vågskålen. Detta öde drabbar oss alla. Vi förutse det, vi förlåta det. Vi fortfara tåligt att egna våra barn vår kärlek, att skänka dem förmåner af vår erfarenhet.. Jag har i min egen familj sett prof på huru olyckligt det är då personers samhällsställning ej kan upprätthållas tillfölje af deras fattigdom. I vår klass är fattigdom ej endast fattigdom; den föder äfven olycka och ringaktning. Mina inkomster upphöra med mitt lif. Min dotter och hennes baro skola ej gå tillbaka till det elände och den ringhet, hvarur jag sträfvat mig upp. De skola lagligen betryggas deremot innan hon får ingå gifte, eller ock får hon gifta sig under sin fars förbannelse. Grace blef förskräckt och sade att hon aldrig skulle gifta sig under sin fars förbannelse; men (med ett nytt utbrott af gråt) hvad behöfde han skicka bort Henry utan att denne fått träffa henne och de fått trösta hvarandra i sin Borg. — Ah, jag var för lycklig denna morgon, sade hon.