Göteborgsposten – 28 mars 1871, sida 1

IV. Grace Carden satt i sitt fönster och såg Henry Little gå bort långsamt och med sänkt hufvud. Denna hans skenbara modfäldhet hade till följd att hon började stormgråta. Mr Carden infann sig straxt derefter hos henne, satte sig ner bredvid henne och försökte trösta henne. Han omtalade för henne den öfverenskommelse han ingått med mr Little och bad henne vara lika förståndig och tålig som denne var. Men denna uppmaning hade ej åsyftad verkan. — Han kom hit för att träffa mig, sade hon, och han har gått bort utan att få träffa mig. Du krossar bådas våra hjertan med din försigtighet. En tröst är att mitt först blir krossadt; jag har ej hans styrka. Oh, min stackars Henry! Han har gått bort med sänkt hufvud och brustet hjerta: det är hvad du gjort för mig. — Nåväl, mitt barn, jag är ledsen öfver att jag ej förde honom in hit. Men jag trodde mig verkligen göra väl. Jag önskade bespara dig vidare sinnesrörelse. — Sinnesrörelse! upprepade hon förvånad. Det är ju du som förorsakar mig sinnesrörelse. Han skulle ha tröstat mig inom ett ögonblick. Hade jag fått höra ett enda ord af honom, se en enda öm blick i hans ögon, känna en enda tryckning af hans hand, skulle jag ha uthärdat allt; men denna lilla tröst har du förnekat oss båda. Oh, huru grym, huru grym du är! — Lugna dig, Grace och kom ihåg med hvem du