Göteborgsposten – 28 mars 1871, sida 1

då dechargebetänkandet föredrogs i kamrarne. Visserligen skyndade sig den fine diplomaten att omedelbart efter de ofvan citerade orden tillägga: intet kan dock mera afvika från det förhållande som hittills egt rum. — Något längre fram i sitt anförande påminde samme talare derom, att våra riksdagar visserligen icke hafva saknat konstitutionsutskott, hvilka i spanandet efter anledningar till anmärkning utvecklat ett nit, en skicklighet och en drift, som skulle hedrat till och med konungens rådgifvare, men att de anmärkningar, som blitvit framställda, ej! haft annan påföljd än att utskottets memorial efter någon öfverläggning blifvit lagdt till handlingarne, hvarefter hvar och en kunnat gå till hvila så lugat som hade intet töregått. I denna framställniog hade grefve Hamilton utan tvifvel fullkomligt rätt; men lika otvifvelaktigt är, att afsigten med det föredrag som samme grefve derefter höll och hvari hvarje uttalande var, om möjligt, mera öfvertänkt än vanligt, visst icke var att de som det rörde derefter skulle gå till hvila så lugnt som hade intet föregått, och då ingen lärer vilja tillvita nämnde grefve att i något fall operera utan förut uppgjord plan, torde såsom fullkomligt sannolikt böra antagas att hans uppträdande då — i förening med det intrigspel hvari grefve Arvid Posse, cum gratia privilegio, utförde hufvudrollen d. 12 Februari 1870 — högst väsendtligt bidrog till den ministerkris, som något längre fram slutade med friherrarne De Geers och af Ugglas samt hrr v. Ehrenheims och Carlsons utträdande ur konseljen. Med denna katastrof, för såvidt den rörde de tre förstnämnda statsrådsledamöterna, blef den räkning som grefve Hamilton öppnat med ministören De Geer den dög då förslaget till ny riksdagsordning framlades, åtminstone till: den ädle grefvens belåtenhet afslutad. Ofvannämnde dag, d. 24 Mars 1870, då frih, Schwerin fungerade såsom avant-garde för grefve Hamilton, . yttrade den förre sin missbelåtenhet dermed, att, ehuru sedan 1865 åtskilliga förändringar timat inom ministren hade talaren dock icke märkt att man framkommit med något program, någon ide, kring hvilken statsrådets medlemmar kunnat samla sig och stå, en för alla och alla för en. Då dechargebetänkandet i år föredrogs d. 13 Mars framkallade det ingen diskussion i någondera kammaren. Nu inträffade verkligen att representationen vid riksdagens öppnande möttes af en ny justitiestatsminister och nya chefer för finans-, civiloch ecklesiastikdepartementena; men nu hade frih. v. Schwerins för ej fullt ett år sedan så ytterst lifliga åtrå efter ett ministörprogram så fullkomligt lagt sig, att icke ens om den saken yttrades ett ord. Anser då frih. v. Schwerin ett sådant program nu obeböfligt, eller uppställer han icke samma fordringar på ministören Adlercreutz, som han ställde på ministören De Geer? Icke heller i Andra kammaren yttrade sig någon då dechargebetäokandet der föredrogs. Måhända var orsaken dertill att andra frågor föreligga vid hvilkas behandling representanterna med större framgång kunna ådraga sig allmänhetens uppmärksamhet; eller har man måhända klarare insett att statsrådsfåtöljerna icke äro så beqväma som man för ett år sedan föreställde sig, och äfven att statsrådsportföljerna likna Pandoras ask innan den öppnades af Epimetheus; eller måhända äro för närvarande inga riktigt färdiga att gå in, om konseljdörren genom en ovarsam tryckning plötsligt skulle öppnas; eller måhända är man tveksam om till hvem den nya nyckeln bör anlörtros med hvilken konseljdörren skall öppnas? Så mycket är visst, att man icke hyser lika stora anspråk på den nuvarande ministeren, som på den pästföregående — måhända afsigtligt till den nästkommandes beqvämlighet. Efter teaterfrågans och 72:ans behandling hafva inga särdeles vigtiga frågor förekommit. Öfverraskande var att Första kammaren skulle afslå det af statsutskottet förordade anslaget till lön för en adjunkt i nordiska språken vid hvartdera af universiteten i Upsala och Lund. Möjligt är det visserligen, att två adjunkter i medicinsk kemi varit mera behöfliga under förhandenvarande omständigheter, och att den framställning om en sådan adjunkturs inrättande i Upsala, hvarom förslag flera gånger väckts men icke af representationen b sallits, äfven nu hade bort förnyas; men fastän icke så har skett var det icke välbetänkt af Första kammaren att nu vägra ofvanberörda löneanslag för två adjunkturer i nordiska språ