Göteborgsposten – 23 mars 1871, sida 1

och uppträdde lika manhaftigt på scenen, som hennes inbeledsagare. Allt det der var nytt och slog an på publiken. På en annan scen, visserligen mindre dramatisk, men mera folkrik — jag menar i Andra kammaren — har ett arrangement vidtagits i år, hvilket obestridligen är ganska ; ändamålsenligt. När någon ledamot till följd af erhållen permission lemnar riksdagen, så j anbringas på ryggstödet å hans stol ett hvitt pappblad, hvarå med stora bokstäfver står skrifvet: ledig plats. Man kan då lätt förvissa sig om de med orlof frånvarande ledamöternas antal. För hufvudstadens samlare af sällsynta böcker har det i år varit en gyllene tid. Ett par gamla män, bankokommissarien de Frese och kyrkoherden Ekdahl, ifriga boksamlare de också, ha vandrat hädan och hvad de i bokväg under många år bringat tillhopa har nu gått under klubban och kommit i andras händer, och när dessa om några tiotal år, kanske förr, äfven bli kraftlösa, så föras de med så mycken ifver hopsamlade böckerna återigen upp i auktionskammaren, för att af andra samlare synas, vändas och eftertraktas. Men dessa samlare äro högst kuriösa; nästan alla köpa de sällsynta böckerna icke för att läsa dem, icke ens för att se på dem, utan blott för att veta sig ega dem. Åtskilliga samlare, ofta i allt annat strängt sparsamma, tveka ej att af en bok som börjar bli sällsynt inköpa det ena exemplaret efter det andra, på det att boken må bli ändå sällsyntare och mera oåtkomlig för andra samlare. Vanligen eftersträfva samlarne af sällsynta böcker de vackraste exemplaren som kunna lås och tveka ej att med högt pris betala ett vackrare exemplar än de redan oga. Den nu antydda gruppen af boksamlare betviflar att för dem är nägot af synnerligt intresse i erkebiskop Reuterdahls stora boksamling. Den är visserligen utmärkt rik och den har för män af facket stort värde, men der finnes ytterst få riktigt sällsynta böcker; blott en lärd mans boksamling är det, och derföre anse de tvifvelaktigt om den aflidne erkebiskopens arfvingar handlade så klokt, när de icke antogo den nye erkebiskopens anbud af 10,000 rdr för den del af boksamlingen som nu skall försäljas. Det är kuriöst, men det händer icke så sällan, att dyrbara konstverk kunna förirra sig ända till — klädstånd, och länge betraktas der såsom värdelösa. För några år sedan hängde under en lång tid en mycket smutsig oljetärgstafla i ett klädstånd här i hufvudstaden. Stundom hängdes hon ut på dörren till beskådning; en eller annan kastade en blick på henne, men hon framställde en krogscen och det var ju ej vackert. En resande, som trodde sig vara konstkännare, såg taflan och tyckte att den ei var illamen han bodde i landsorten och ville ej släpa taflan med sig hem. Han hade till sällskap en tjensteman här, och några dagar senare köpte denne taflan för ett obetydligt belopp. Hon rentvättades, ramen putsades också upp och derefter upphängdes hon, kanske litet afsides, dock i ett förmak. Der fick en verklig konstkännare se henne, öfvertygade sig om att det var ett utmärkt konstverk af holländaren Jan Steen och så inköptes den för 600 rdr för riksmusei räkning och är värd sterdubbelt den summan. En reproduktion af samma tafla eges af privat man här, hvilken utsände den jemte ålskilliga andra taflor att försäljas i Paris; men de utkommo kort före preussarnes framträngande till Paris och lära nu förvaras i en källare i afbidan på lugnare tider. Riksmuseum egde icke törut mer än en tafla af Jan Steen. Jag nämner denna häudelse med taflan i klädståndet, hvilken man väl kan säga blifvit räddad från förgängelsen, egentligen för att framhålla att konsrvänner, äfven om de icke äro konstkännare, göra väl om de icke alltid med missaktning blicka ned på gamla skräpiga taflar, utan rädda dem, äfven om de hänga i klädstånd. Visserligen omtalas det att en högtidlig fest skall fras den 3 Maj i anledning af Nordvestra stambanans invigning, och festen skall förläggas till Karlstad; men en annan fråga är om riksdagens ledamöter få tid att vara med, såsom meningen naturligtvis är. Så många vigtiga frågor föreligga till behandling, att tvitvelsmål snarare möter huru de skola medhinnas till den 15 Maj, ätven om tiden till dess väl begagnas, och att riksdagsmännen i allmänhet skulle för att få deltaga i mvigningsfesten vilja ligga bär några dagar längre på egen risk och räkning är föga sannolikt. Om inrigningsfesten kommer att fortsättas i Kristiania, hvilket lärer vara meningen, så blir