Göteborgsposten – 23 mars 1871, sida 1

eller ådrog sig i år någon uppmärkaamhet. Den tillvägabringades af den på projekter alltid rike gretve Erik Sparre, under en period då ett stort antal jordbrukare, hufvudsakligen genom de missgynnande skördarne, kommit i ekonomisk förlägenhet, oci denna trodde man sig kunna afajelpa genom konstlade medel. Man ötverbjöd hvarandra med förslag till botemedel; men med recepter ha ännu inga krämpor botats. De förslag som väcktes till den allmänna törlägenhetens afhjelpande voro ock af den beskaffenhet att de ej genast kunde uttöras, och begrundandet em och huru de skulle kunna utföras upptog naturligt mycken tid. Men när de blefvo färdiga — jag vet för resten icke om de egentligen blefvo fullfärdiga — hade landet återigen hugnats med några goda skördar, penningetillgången ökades, jordbrukarnes betryck upphörde, och när nu landtbruksriksdagens ledamöter återigen samlades här, trycktes de allenast af en förlägenhet — de visste nemligen icke hvad de hade att göra, ty icke ens det minst storartade och mest anslående förslaget, det nemligen att bilda en jordbruksbank, rönte några sympatier, enär den icke ansägs vara af behofvet påkallad. Landtbruksriksdagen beslöt nu att först om tre år sammanträda härnäst, ett ganska lämpligt sätt att afsomna med grace utan ostentation. En på satt och vis märkligare instititution är allmänna hypotekskassan för Sveriges städer, om hvars inrättande allmänheten fått kunskap derigenom att den redani marknaden utsläppt fem-procentsobligationer, som säljas med 5 9, kapitalrabatt. Ehuru penningetillgången är ganska riklig oeh sannolikt kommer att ökas betydligt när sjöfarten öppnas och den stora exporten kommer i gång, är det dock tvifvelaktigt om nyssnämnda obligationer blifva begärliga och sinna köpare i större mängd innan det blir bekant hvilka de städer äro som, organiserande sig till hypotekstöreningar, komma att anlita hypotekskassan såsom längifvare. Men derom har, så vidt jag vet, ingenting meddelats i tidningarne. Det är utan tvifvel väsendtligt olika om valutan för de försålda obligationerna utlånas mot inteckningar beviljade i fastigheter belägna t. ex. i Norrköping, eller i Skeninge. Visserligen har det uppgifvits att hypotekskassan för städerna är bygd på samma grunder som allmänna hypoteksbanken; men den förra har likvisst icke såsom den senare tillkommit med garanti af statsmakterna. Svenska akademien är nu åter sulltalig sedan biskop Genberg inkallats till erkebiskopen Reuterdahls och protokollssekreteraren Dahlgren till doktor Grafströms efterträdare. Den förstes inkallande i akademien var tvifvelsutan en lika stor öfverraskning för honom sjelf som för allmänheten. Sedan biskop Genberg slog ner sina bopålar i Kalmar har hans helsa varit så vacklande, att han ytterst sällan lemnat sitt stift och först på senare tiden kunnat förmås ingå som ledamot i en komitE och fördenskull vistas i hufvudstaden. Vär litteratur har han hittills icke nämnvärdt riktat, men han bör också derigenom hafva samlat destomera kraft för sitt inträdestal och minnesteckningen ötver den man, hvilken redan i Lund visade den unge norrlänningen välvilja då han som främliog kom till Lunds universitet. Protokollssekreteraren Dahlgren har deremot i många år stått akademien nära och varit för många minnestecknare ett godt biträde medelst sin beredvillighet att lemna materialer. IIan blir väl icke någon stjerna som sprider glans öfver den vittra areopagen, men han blir en vägledande stjerna som aldrig för någon på villospår. Ett historiskt skådespel, svenskt original, författadt af ett ungt fruntimmer och med den lockande uteln Kristina Gyllenstjerna, måste ju reta nyfikenheten. Huruvida detta arbete fullt motsvarade hvad ryktet om detsamma förskottsvis haft att förkunna, vågar jag ej afgöra; men våra konstkännares omdömen ha utfallit mycket afvikande. Några äro riktigt genomgående betagna, andra åter höja på axlarne och säga: åja, såsom förstlingsarbete icke så illa, men väl pretentiöst. De profana tycka att författarinnan varit alldeles för njugg, då i hela pjesen förekommer endast en af det täcka, men väl tolf af det otäcka könet. Hvad som vid första representationen, hvilken i utföraudet gick förträff ligt (derom äro alla ense), mest slog an på allmänheten, var författarinnans egen hållning. Hon satt i direktörslogen, applåderade hr Swartz vid hans första entrå och hade en blomsterbukett i beredskap åt m:ll Gurh Åberg, och då inropningsturen kom till författarinnan lemnade hon så snabbt sin plats