Göteborgsposten – 20 mars 1871, sida 1

a. Med anleaning al 4:06 lTÅI4ILI 065100 1110 et att för sin del antaga en så lydande reolution: Mötet anser det af K. M:t för riksdagen ramlagda förslaget till försvarsverkets ord vande f. n. vara det lämpligaste och böra af riksdagen godkännas. Från den sakrika och lifliga diskussionen vilja vi endast anteckna tvenne yttranden. It par talare af allmogens klass hade påmint om kristendomens bud att snarare bortlägga vapnen än att rusta sig till tändernaoch uttalat den mening att ingen fara hotade vårt land från någon fiendes sida, endast folket i lugn skötte sina fredliga värt. Häremot uppträdde hemmansegaren Jan Eliasson och, enl. Ups.-P:ns referat, varnade för sådant lättfärdigt tal samt uttryckte den förhoppning att svenska folket icke skulle genom ovärdigt beteende befläcka sin historia, erinrande om att friheten vore ett arf af våra fäder, hvilket vi vore förpligtade att lemna okränkt åt våra efterkommande. Med anleduing af ett påstående, att knektekontraktens befintlighet skulle hindra riksdagen från att besluta om införande af allmän värnpligt, utan att samtidigt indelningsverket alskaflades, visade akademiadjunkten Hammarskjöld att först och trämst många landskap sakna i sina kontrakt försäkringar för deras menigheter om uiskrifningsfrihet och att vidare kontrakt icke på långt när alltid är den begagnade formen för försäkringarnas afgitvande, enär rusthållares rättigheter och skyldigheter icke äro bestämda i kontrakt, utan i kungl. resolutioner, och dessutom i fråga om båtsmanshållet sådana finnas endast för några få orter, samt att i alla händelser den i vissa knektekontrakt försäkrade f.iheten från utskrifning endast afråg befrielse srån utskrifning till fyllnad af det i landskapet förlagda regementets bestämda siffertal, men ingalunda befriade menigheterna från den urgamla och i lag tastställa skyldigheten att under vissa omständigneter Ågå man ur huse m. m. Det i alla afseenden för en värdig hållning utmärkta mötet afslutades at ordf. med soljarde ord: Jag afslutar nu mötet. Jag tror att de församlade kunna vara belåtna med resultaten af detsamma, med de beslut som här blifvit fattade. Uplands har församlade innebyggare hatva visat, att deras fosterlandskänsla ej är mindre stark än hos innebyggare i andra provinser, visat att de nu, liksom foruomdags vid tingshögen i Gamla Upsala, satt Sveriges frihet och sjelfstandighet främst af allt. Vi hafva genom detta möte sökt gilva ett bidrag till den i landet så allmänt uttalade opinionen om behofvet af ett förbättradt försvar. Låtom oss heppas, att dessa i alla landsändar uttalade åsigter, som äfven, med ett par beklagliga undantag, funnit så lifliga uttryck inom pressen, måtte beaktas af dem, på hvilka afgörandet rätt snart kommer att bero. Låtom oss hoppas, att den del af representationen, hvars osäkra hållning i denna fråga väckt den oro och jäsning i landet, hvaraf just dessa folkmöten blifvit en följd, latom oss hoppas, att äfven de i afgörandets stund skola besinna, att de äro svenskar liksom vi och hvilket oerhördt ansvar de ådraga sig, om genom deras beslut frågan ännu en gång sönderrifves och uppskjutes. Låtom oss hoppas detta, så kunna vi med Guds hjelp också hoppas, att värt land allt framgent skall stå såsom en bildningens utpost i den höga Norden och såsom en humanitetens tyrbåk i det stormande verldshaf af våld och orätt, mord, brand och sköfling, hvartill Europas kontinent under vårt sekels sista decennier synas komma att förvandlas. Låtom oss slutligen, mine herrar, innan vi skiljas, ännu förena oss i ett sista utrop ur djupet af våra hjertan! Gud bevare konungen och faderneslandet! Folkmötet i Sirengnäs, som försiggick d. 8 d:s, fattade i hufvudsak samma beslut, hvilka vi ofvan meddelat såsom resultat af Upsalamötets öfverläggningar. Mötets åsigter funno uttryck i en adress, af hvars innehåll utrymmet tyvärr förhindrar oss att meddela mera än de varma, vackra slutorden: Först då man redan eger ett dugligt försvar, kan man utan fara tvista om smärre förändringar Tilldess åtminstone må egennyttans och fåfängans röster tiga! Hvar och en vet, att intet annat törslag än det af K. M:t tramlagda kan hafva utsigt att för närvarande vinna framgång. Må derföre kring denna fana församla sig alla fosterlandets vänner; må de betäkra, att om något bättre kan utfinnas, så har ett folk, som bevarat sin frihet, tillräcklig tid och förmåga att sedan vidtaga alla de förbättringar, det kan önska; men att den, som förlorat sin frihet, måste nöja sig med det sämsta af allt utan hopp att uppnå ett bättre. Staden Marstrand består sig, som man torde känna, med sin egen tidning, hvilken efter vårt förmenande rätt väl fyller sin plats och ingalunda stker under stolen med befogade anmärkningars offentliggörande, skulle dessa också understundom förefalla vederbörande något mis-hagliga. Att tidningen å sin sida med anledning häraf ej är rält tåld på platsen af en och annan som drabbats af dess klander är temligen naturligt och såsom bevis härpå kan anföras följande. Inom stadsfullmäktige hade en dess medlem framställt förslag om, dels att fullmäktige måtte åtminstone på förmiddagen före deras sammanträden erhålla del af de å kallelselistan upptagna ärenden, och sålunda sättas i tillfälle att något på förhand taga kännedom af de ärenden som vid sammanträdet skola behandlas, dels och med syftemål att någon viss dag i veckan företrädesvis måtte, i likhet med hvad annorstädes skett, bestämmas för dessa sammanträden, hvarom annons upptagande tillika töredragn ngslistan skulle till allmänhetens underrättelse i stadens tidning, när så ske kunde, iasöras. betta förslag föranledde en ganska lång diskussion, men vann ej anklang hos pluraliteten. Ehuru nuvarande utgifvaren af stadens tidning erbjöd sig att utan ersättning intaga uti tidningen annons om Stadsfrulimaåltiegaa cammantraädan afslagad dark mal (l i hy — 2— —— c —— — — — O0 es —-— — SE.-— OO Ft —— mm mm — L — —