Göteborgsposten – 16 mars 1871, sida 2

man förstärker sig, för att kunna med framgång bekämpa den officiela myndigheten. Det är den, som utsår revoltens anda ätven i de franska landsortsstäderna. Det är den, som visar sina verkningar i Schweiz. Denna förening blef under kejsardömet med all rätt strängt förbjuden, och dess anarkiska intriger observerades med en itver, som visade, att man på vederbörlig ort kände till och fruktade denna den politiska agitationens pieuore. Emot denna kejsardömets s. k. ofördragsamhet uppträdde på den tiden oppositionen med våldsam häftighet, och bland de vältaligaste opponenterna var nuvarande undervisningsministern Jules Simon, som fordrade obegränsad föreningsfribet såsom en naturlig rätt, hvilken ingen kunde fråntaga det suveräna folket, under det att de med honom liktänkande beskyllade de uare, hvilka efter sin ed och pligt dömde i ö.verensstämmelse med de bestående lagarne, för att vara despotismens lejda slafvar. Samme Jules Simon, för öfrigt en hedersman och en Cato-karakter, har dock nu inom nationalförsamlingen måst erkänna, aft han varit med om att fatta ett beslut, gevom hvilket VInternationale sörbjods att hälla ell möte i Bordeaux. Såsom skäl härtor åberopade sig Simon derpå, att de bestående lagarne måste respekteras, tills de på ett giltigt sätt förändrats, hvilket endast kunde ske genom nationalförsamlingen. Till dena i torsamlingen afgifna förklaring svarade Floquet likasom Simon förut svarat Rouher eller Napoleon IlI:s andra ministrar, att han trott de under kejsardömet utkomna lagar vara försvunna med detta, men nu favn republiken bohandla Internationale på alldeles samma sätt som kejsardömet förut. Justitieministern Dufaure ansåg dessa lagar alltjemt bestå och att de kunde tillämpas, när det så ansågs nödigt. — Sådan mannenbör äfven häri kunna le öfver sina forna närvarande motståndare. För öirigt har YInternationale genom den i dagarne påbörjade processen rörande mordet på Arnaud, nationalgardets bataljonschet i Lyon, fått sin samhällsfientlighet bevisad, i det att ransakningen ådagalagt, hurusom hela denna mordkomplott utgått från nämnda förening. Förnämnda process, som börjades d. 7 d:s, föreligga nu referat, hvilka bilda ohyggliga, men intressanta bidrag till den nyaste franska revolutionens historia. De anklagades antal är mycket stort: 11 personer äro tilltalade sör att ha begått mordet, 19 personer, bland dem ett fruntimmer, för delaktighet i detta brott, 30 personer, bland dem 6 fruntimmer, för att ha upphetsat till borgerligt krig, 3 personer för att ha tagit mordet i försvar, och slutligen en del för att ha öfverfallit polisbetjenter. De närmare omständigheterna af saken äro i kortbet dessa: I December månad i fjor hölls i Valentinos sal i Lyon en följd af offentliga möten under ordtörandeskap af Bruyat, klubbens president, hvilken figurerar bland de åtalade af tredje kategorien. Dessa möten höllos synbarligen i anledning af en plan om stiftandet af en ny tidning, la Republique universelle, men de revolutionära ledarne, som höllo de förfärligaste talen, hade helt andra saker i sigte. De ville bemäktiga sig rådhuset, afsätta prefekten, spränga municipalrådet, ställa den okände Cluseret i spetsen för armåen och öfverlåta regeringen i Lyon åt Garibaldi. På ett möte, som d. 29 Dec. hölls i nämnda lokal, blefvo dessa planer öppet förkunnade. Den ene talaren efter den andre tog oruet, för att predika borgerligt krig och uppror; de täflade om att förklara, det Frankrike behöfde en ny Marat, att Frankrike var såldt och förradt åt fienden, att regeringen bestod af lättingar, att man en gång för alla skulle göra slut på den orena aristokratien och utan uppskot marschera till rädhuset, för att bemäktiga sig förrädarne. Man beslöt att åter samlas följande morgon kl. 8 under vapen. Man valde 30 delegerade, hvilka skulle under nattens lopp gå omkring i de republikanska sektionerna samt uppmana dem att gripa till vapen. Endast några af de delegerade upptyllde emellertid den eisna ullsägelsen. Den 30 Dec. på morgonen var Valentinos sal alldeles öfverfull; men sektionerna rörde sig ej, och man måste derför söka att utfinna andra medel, för att bringa staden i uppror. Det beslöts, att man skulle hemta de fruntimmer, som voro sysselsatta med tillverkning af patroner, och de voro ätven villiga att infinna sig, men gingo först hem, tör att ikläda sig sorgdrägt. Under det man väntade på tabriksflickorna, skickades en deputation, bestående af 4 män och 2 fruntimmer, till mairiet i förstaden Croix-Rousse, för att begära generalmarschs slående. Andra deputerade begåfvo sig till en kasern, för att förmå den 4:de marschlegionen till att deltaga i demonstrationen, och man skickade äfven bort några personer, hvilka skulle ringa allarm med kyrkklockorna i Croix-Rousse. Alla, som infunnit sig utan vapen, uppmanades att begifva sig hem för att beväpna sig, och de flesta efterkommo denna uppmaning. Då den förstnämnda deputationen ankom till mairiet i Croix-Rousse, träffade den här en bataljonschef vid nationalgardet, ötverstelöjtn. Chavent, som bestämdt vägrade att låta trumman gå. IIan blef genast öfverfallen och kroppsligt misshandlad samt förd såsom fånge till Valentino Medan detta försiggick slogs allarm i Croix-Rousse, der några utskickade lyckats finna en trumslagare, som var härtill villig. Klockan var då elfva på förmiddagen. Hamndens dag är kommen?, sade talarne i klubben, uet gäller nu att slå det afgorande slaget; vi skola genast rycka ut, för att störta regeringen i Lyou. Den modige Charent, som stod midt emellan ledarne på upphöjningen i den ena ändan af salen, protesterade krafiigt mot denna plan samt förklarade högt och tydligt, att orostiftarne iche kunde räkna på hans bistånd. i Fram mot kl. 12 fick Arnaud veta, hvad som I 401siggick, och det var isynnerhet önskan att komI ma sin kamrat Chavent till undsättning, som förnarnde honom att begifva sig till Valentino. Han unna ingångarne besatta med vakter af nationalgarAh färkhlat ctånnde Utanför salen Man ronade