Göteborgsposten – 16 mars 1871, sida 1

— AA.— utskottet. Den förmår göra de blinda seende och de dumba talande, och derföre var det som den långa raden af talare i Lördags växte till bortåt fyrtio — alla ådagaläggande, men hvardera på sitt sätt, deras uppfattning af och deras kärlek för den fosterländska konsten. Den betraktades från mycket olika synpunkter; af några få ur den högre estetiska, af några andra ur den rent finansiella, af några från den inåtvända och af de flesta ur den kälkborgerliga. Otvifvelaktigt är, att om vid innevarande riksdag framställning icke blifvit gjord om dramatiska teaterhusets inköpande för statens räkning, så hade frågan om det årliga anslagets till k. teatern beviljande blifvit föremål för en lika karakteristisk diskussion i år som de föregående åren i Andra kammaren. Nu tog den förstnämnda framställningen uteslutande uppmärksamheten i anspråk, och då den var ny, så kunde naturligtvis ock om den med större lätthet ordas. Att det ifrågasatta förslaget om dramatiska teaterhusets inköpande icke inom Andra kammaren skulle röna några sympatier, kunde med visshet förutses, och jag förmodar att framställningen gjorts endast i syttemål att få ett nytt uppslag för teaterförhållandenas ordnande, hvilket lättare bör kunna ske om den föreställningen upphör att begge institutionerna måste skötas efter samma grunder. Det bör nu blifva lätt att skilja den stora teaterns affärer från dramatiska teaterns; och om den förstnämndas skulder kunna liqvideras genom materielens afyttrande, så är ju det en utväg som i nödfall kan anlitas, eburu följden deraf möjligen blir att de fosterländska sånggudinnornas tempel vid Gustaf Adolfs torg då kommer att användas till något annat ändamål — måhända till det som en praktisk ledamot i Andra kammaren antydningsvis föreslog: till ett större barnhus eller något dylikt. Inom den afdelning af statsutskottet som först behandlade teaterfrågan föreslogs dels förkastandet af framställningen om dramatiska teaterns inköpande, och dels att stora kungliga teatern skulle till Stockholms kommun öfverlemnas. Det senare projektet, som likvisst icke i statsutskottet vidare förekom, erinrar om en af Gustat III vidtagen åtgärd. Nämnde konung erhöll som gåfva under ett besök i Dalarne två vackra björnar. De sorslades till Haga och förvarades der någon tid; men deras föda och vård kostade så betydligt, att djuren af konungen skänktes till Stockholms borgerskap såsom början till en stor zoologisk trädgård i hufvudstaden. Djuren mottogos med djupaste tacksamhet, naturligtvis, men vårdades ej bättre, än att de snart afledo, till borgerskapets stora sorg, naturligtvis. — Jag befarar att stora teatern, skänkt till Stockholms kommun och ställd under hrr stadstullmäktiges vård, skulle dela samma öde som nyssnämnda björnar. Hr Hierta uppträdde först både på föroch eftermiddagen, mot inköpsförslaget naturligtvis, och meddelade en mängd efkorberäkningar, hvilka åter längre fram togos till be: handling af hr Lindström. Vore hr Hierta något yngre, så skulle han möjligen blifva en ypperlig förvaltare af teaterns ekonomi, måhända en förträfflig scenisk direktör, — åtminstone vitsordades af frih. Knut Bonde att hr Hierta egde ett utbildadt skönhetssinne och stor kännedom om teaterns alla hemligheter såväl på scenen som bakom kulisserna. Nämnde friherre hade dock lite svårt att framkomma med ett bestämdt asslag; något bestämdt yrkande derpå ville han ej göra, men lät dock med sin bekanta odiplomatiska öppenhet kammaren veta att han icke ville möta sina kommittenter misstänkt för att hafva röstat för teaterinköpet. Huru det skall lyckas friherren att nöjaktigt soulagera dessa fruktade kommittenter, och isynverhet de talrika Sorundagubbarne, om de få veta att deras ombud icke motsatte sig teateranslaget, torde ej vara så lätt att bestämma, ty om jag ej misstager mig äro åtminstone de sistnämndas konstsinne föga utbildadt. Antagligen var det under trycket al en länge samlad kraft — ty hr friherren hade icke förr under riksdagens lopp deltagit i debatterna — som han forklarade det ovärdigt af staten att bortköpa en konkurrent, hvilket han ansåg hafva skett då den s. k. Mndre teatern inköptes af k. teaterstyrelsen. Hvilken konkurrent var det då som bortköptes? Var det väl hr Stjernström, som gerna ville sälja och som fick väl betaldt för teatern? Eller var det icke för att öfverflytta den dramatiska scenen från den kungliga tll I Mindre teatern som köpet uppgjordes? Och äro ej prestationerna nu ojemtörligt bättre på