Göteborgsposten – 15 mars 1871, sida 2

ga... sprutor rassla ... och så ett enda för förande jämmerskri, från alla de olyckliga som från drömmens paradis vakna upp till der rysliga verkligheten: Barmhertige Gud! El den är lös! Och nu börjar ett bland de mest sorgliga skådespel, som någonsin uppröra ett mennisko: bjerta. Ur den brinnande boningen framstörta halsnakna, förtviflade varelser, der en mor med ett barn på armen och ett annat vid handen, der en stackars af ålder och krämpor nedböjd gubbe, som i hast endast hunnit svepa täcket omkring sig och som nu med bara fötter stapplar fram på den isiga marken... Lägorna stiga allt högre... nordanvinden hvisslar hånande och blåser på den präktiga brasan, inom några minuter återstår af den fordna familjeboningen endast en askhög. Men elden har fortplantat sig, från takås till takås har den sträckt sin rofgiriga tunga... redan brinna tre fyra hus i närheten... öfverallt i detta fattigmans tätt bebyggda qvarter bergar man, det vill säga, möbler och bohag vräkas i vild yra på närmaste öppna plats, sängen hamnar på ett ställe och sängkläderna på ett annat, bordsbenen på ett och skifvan på ett annat, koppar utan fat och fat utan koppar, kaffepannan bredvid helgdagsklädningen och kastrullen fylld med snedgängna, trasiga skodon... Der borta traska ett par små barhufvade, smutsiga parvlar, med drypande näsor och rinnande ögon, oupphörligen ropande: Mamma, mamma, hvar ä mamma! under det att deras moder ej långt derifrån, med utslaget hår och dödsångstens blekhet på de aftärda kinderna, under hjertslitande jämmerskri vill störta sig in i lågorna för att rädda sina små, hvilka hon tror eig för alltid ha förlorat... Rundtomkring blott oreda och förvirring . .. lägorna spraka ilsket mot sprutslangarnes väldiga vattenstrålar, som med ett föraktligt fräsande spotta dem tillbaka midt i ansigtet ... der störtar bjelklaget till ett hus med rysligt dån ner i det flammande bålet, här rasar en skorsten alldeles bredvid en af sprutornas vattentillbringare, utan att den entoniga sången från arbetsmanskapet deraf afbrytes, der söker man hejda eldens vidare framfart genom att bryta ner en af kojorna. Morgonen gryr, blek och liknöjd skådar dagen ner på den sorgliga scenen. Kring grushögarne irra husvilla, förtviflade menniskobaron. Du söker trösta en at dem, som med stirrande, halffåniga blickar förgäfves bland ruinerna söka uppfatta en bild af det fordna hemmet: Gråt icke så min vän, det reder sig nog ... det är ju blott en ögonblicklig förlust, en öfvergående olycka, ty — n hade väl assureradt? — Ack nej, nej, käre herre, det sole vi visst inte! Gud hjelpe oss, fattiga sta. 5 k re, nu stå vi då alldeles på bar backe... lite hade vi, gudnås, förut men det var ändå något... nu, nu ega vi intet! Och nu komma snyftningar så bittra, så hjertskärande, att alla trösteord förstummas på dina läppar och du måste vända dig bort för att dölja dina egna tårar ... Men öfver edra hufvuden fortfar nordanvinden med sin hemska sång, han pustar upp glöden i de svartnade ruinerna, kastar aska öfver det ömkliga bohaget der borta på ängen och hviskar med iskalla läppar i de olyckligas öron: Uvarföre hade du icke assuroradt? ... Och nordanvinden har rätt, i sak om ej i sätt, that is question! Det är hvad vi våga kalla sattigmans slöseri, ett af hans underlåtenhets-fel, vi säga med flit sel, ej syod eller brott, ty — est plus quvun erime, est uns Jaute; det är mera än brott, det är ett fel. Här är icke platsen att ingå i några silferkalkyler, om så och så många öre pr hundrade, eller riksdaler pr tusende, vi vilja endast frambålla den obestridliga sanningen, att kostnaderna för en assurans af ett enkelt arbetarebohag, och om lösegendom är här väl förnämligast frågan, äfven i ett s. k. dyrt assuransbolag svärligen kan besticka sig högre än till — ett öre om dagen. Lägg handen på hjertat, du som städse klagar och beskärmar dig öfver att för den fattige är allting så illa beställdt, lägg handen på bjertat och svara, om du icke utan den minsta afsaknad kunnat inbespara denna ett-öring dagligen, till värn i olyckans hemska stund, i stället för att kasta bort den och ett balit dussin andra på samma gång för några droppar — eldvatten? Må derföre hvar och en, som eger något, begagna sig af de utvägar, som menniskokärleken och spekulationen gemensamt uppfunnit att förebygga följderna af en det menskliga lifvets mest nedslående olyckor och må ingen i säga till sitt försvar: ÅJag är alldeles för! fattig att assurera, ty detta är helt enkelt — icke sannt! I Vi komma nu till frågan N:o 2. En annan bild! i Se god dag, lilla snälla madam, hur står det till idag? — Ack jo, jag å mm se I försaseligt ledsen, ty idag pantsedlarne både på mina och man mins bästa kläder förfallna, inga pengar har jag att omsätta med och nu säljer di rudb och stubb för oss! — lh, bevara mej, å di så stränga på Stampen, jag trodde... — -Ack, lilla goa madam, inte å di på Stampen inte, di ä hos pantlånarn der borta i hörnet och han ger, min Gud, ingen pardon, det kan jag heligt försäkra .. Taflan behöfver ej vidare färgläggas, det