Göteborgsposten – 15 mars 1871, sida 2

Ur dagens krönika. Fattigmans slöseri. Fattigmans slöseri! Hvilken motsägelse, hvilken paradox! — Alldeles icke, om ni behagar, hvarken motsägelse eller paradox. Huru litet man än eger, kan dock detta lilla bandhafvas mer eller mindre förståndigt; daglönaren med några få riksdalers daglig inkomst kan slösa lika oförlåtligt som millionären, hvilken kanske har samma ränteinkomst i minuten. — Ah, nu förstår jag, ni menar vårt natiovallyte, det olycksaliga bränvinssuperiet, som slukar den knappa inkomsten, som gör mannen dåsig och hknöjd, i förtid odudlig till arbete, som gör krogen till hans altnars högqvarter under det att hustru och barn hungra, törsta och frysa derhemma, denna fasansfulla vassiou, som förvandlar en intelligent, kraftfull arbetare till ett själlöst, förslappadt kreatur, denna kräfta, som suger landets märg och sinnets krafter mördar, denna... — Håll ett ögonblick, vi mena alldeles icke bränvinssuperiet, oaktadt vi finna edert kraftiga anathema deremot fullt berättigadt, nej, hvad vi nu afse är någonting helt annat, det är, eå att säga tvenne underlåtenhets sel, som hvar för sig kunna totalt undergrätva en redan förut bekymmersam existens. Låtom oss gå i ordning med frågorna och, för mera tydlighets skull, låtom oss tala i exempel. Det är en mörk, kall och ruskig vinternatt. Nordanvindens isande andedrägt stelnar blodet i naturens pulsar, ingen stjerna tindrar på fästet, der midnattens gastar rida fram på snömolnens fantastiska gångare. Hela naturen synes öde, då och då, när stormen för några ögonblick lägger bort sin infernaliska hvisselpipa, hör man måhända ekot af taktmessiga steg mot gatläggningen, det är nattpolisen, som pligtskyldigt gör sin rund, slamret af sablar och sakta werda-rop: det är en vaktpatrull, som aflöses, några dimmiga röster, hvilka unisont lalla på någon känd qvartewt för mansröster, det är några sena sups-gäster, några glada vordensbröder eller några andra nattsölare som i natten trefva sig fram till sina larer och penater.. Slutligen bortdö äfven dessa ljud och stormen sär fritt fortsätta sitt nattliga solo. Hör bara hvilka modulationer! Än far han ram som en vilde i tackel och tåg på några stackars skutor, som gått till hvila i vinter1varter, femton högbåtsmänner, hvar och en beväpnad med en jätte-hvissla skulle ej på ett K. M:ts linieskepp kunna åstadkomma så nycket oväsen under en hel timma, som han på några minuter anställer ombord på en tarfig Wenerskuta; än far han ner i en köksskorsten och inbillar domestikerna i jungfru