Göteborgsposten – 10 mars 1871, sida 1

visste då att den trogna slickan skulle försöka att göra något för honom. Men han lemnade ej sin plats vid lyktstolpen. Svartsjukans qval äro det lidande män minst kunna undfly: de fängsla dem, de göra dem vilda oeh ursinniga. Jael kom till salongsdörren just som valsen slutade. Hon försökte att komma fram till miss Carden, men en hel mängd damer och herrar hade just då samlats innanför dörren, Slutligen uppfångade hon Graces blick, men endast för ett ögonblick. Den unga damen var i begrepp att gå ut på balkongen med sin kavaljer för att hemta frisk luft. Hon kom ut, åtföljd af mr Coventry, och gick ett par steg fram och tillbaka. Hennes kinder voro röda, hennes ögon strålade af glädje, och den stackars svartsjuke mannen utanför tog för gifvet att det var hans rivals sällskap som gjorde henne så glad. Under det hon promenerade fram och tillbaka samtalande med mr Coventry och undrande öfver hvad den sällsamma blick Jael gifvit henne haft att betyda, stod Henry lutad mot lyktpålen, vild af svartsjuka, och slutligen banade sig ett klagande ljud öfver hans läppar. Så svagt detta ljud än var, uppfångades det genast af Graces snabba öra, och hon vände på hufvudet. Hon blef honom genast varse, rodnade först, men bleknade straxt derefter; ty hennes qvinnliga instinkt sade henne hvarföre han såg så förstörd ut. Hon stannade hastigt och började darra från hufvud till fot. Men efter några ögonblicks eftertanka, gjorde