Göteborgsposten – 10 mars 1871, sida 1

hon det bästa hon under dylika förhållanden kunde göra. Just som mr Coventry, hvilken märkt hennes darrning, stod i begrepp att fråga hvad som fattades henne, vände hon sig om och kastade en slängkyss åt Henry Little. Denna vältaliga åtbörd gjorde Coventry i sin ordning svartsjuk. Men i detta ögonblick började åter musiken och hon begagnade sig deraf för att gå tillbaka mot salongen; vid fönstret gjorde hon en böjnirg på hufvudet åt Little, och denna gång hade han återfått nog förstånd för att lyfta på hatten. I samma ögonblick Grace Carden kom tillbaka in i salongen, smög hon sig ifrån mr Coventry och banade sig väg bort till dörren der Jael Dence stod. De följdes derefter åt ett litet stycke. — Ni har sett honom derute? — Ja, och jag — oh! Gå till honom och säg att jag ej kan uthärda att han står der, under det alla dessa menniskor, som jag ej bryr mig det ringaste om — Ack, Jael, af barmhertighet, ställ om så att han beger sig hem till sin mor. — Godt. Jag vet hvad jag skall säga. Jael gick ner, lånade den första shawl hon fick tag i, och var straxt derefter hos honom. — Ni skall gå hem genast. — Hvem säger det? — Hon säger det. — Huru, hon ber mig gå och lemna henne åt honom? — Hvad betyder det? Hennes hjerta följer er.