Göteborgsposten – 10 mars 1871, sida 1

nominel räntesats af 5 92, och underkastades likväl en betydligare kapitalrabatt än som drabbade det svenska 4 2 4 lånet. I betraktande af dessa omständigheter måste man snarare anse betingelserna så gynnsamma, att de synas vitsorda sanniogsenligheten af det vid upptagandet gängse ryktet att den verklige långifvaren var ett med Sveriges förhållanden nära bekant tyskt bankirhus, huset Erlanger i Frankfurt, och att den synlige försträckningsgifvaren, huset Schröder i London, till större delen utgjorde endast det förras kommissionär. En vidare bekräftelse härpå kan anses ligga i det förhållandet att Frankfurt blifvit i nästan lika grad med London hufvudplatsen för aflärer i dessa fondpapper. Men denna negotiation hade otvifvelaktigt äfven sin skuggsida, och denna låg deri att den åstundade summan icke till hela sitt belopp erhölls. Detta utgjorde nemligen, uttryckt i engelski mynt, 2,223,000 E, men häraf öfvertog bankirhuset blott en fjerdedel fast, och af den optionsrätt, detsamma hade förbehållit sig till de öfriga tre fjerdedelarna, har det aldrig begagnat sig. De till största delen redan stämplade och underskritna obligationerna hafva sedan dess hvilat i riksgäldskontorets förvar, och den utväg hvilken väl förefaller hafva varit den naturligaste, eller att staten låtit genom kommissionärer för egen räkning försälja dem, har man icke velat betjena sig af. När nästa gång ny upplåning var nödvändig vände man sig åter till Tyskland samt upptog ett 5 9, lån i thaler, och när behofvet af statslån dernäst förnyadt infann sig fyllde man detsamma genom det dyra ofvan nämnda lånet i England af 1868, äfvenledes upptaget till 5 . Det tillhör oss icke i detta sammanhang att söka kritisera de grunder — sådane hafva naturligtvis vederbörande trott sig ega —, i följd af hvilka man förkastade utvägen att genom emission af ännu outgifna obligationer, hörande till 1864 års lån, sörja för fyllandet af svenska statens upplåning. Efter vårt förmenande voro de icke tillfyllestgörande, och säkerligen skulle de icke egt sådan förmåga att öfvertyga som de visat sig hafva, såvidt ej den ifrågavarande finansplanen sett dagen under en konstellation, hvilken ej var gynnsam för dess popularitet. En bland de ledande männen i Riksgäldskontoret vid denna tid var Sveriges utan tvifvel skickligaste teoretiker på det ekonomiska och finansiella området, men hvilken hvarken för sin person eller för sina åsigter någonsin lyckats vinna stor genklang inom representationen. Den af illviljan och enfalden i förening utspridda förmodan att vid de af honom ledda operationerna teorien alltid lät sig öfverlistas af praktiken, kunde så mycket lättare få insteg hos en del af representationen, som densamma i sin helhet kanske icke var i besittning af tillräcklig sakkunskap i och för bedömandet af dylika uppgifter. Emellertid: om också gynnande tillfällen till placering blifvit försummade, var det dock en möjlighet att ersätta denna försummelse, så länge dessa obligationer funnos i Riksgäldskontorets ego, och det således blott behöfde bero på ett enkelt beslut af vare sig nu riksdagen eller fullmäktige, förmodligen den förra ensamt, att göra denna lånetillgång flytande. Men så öfverraskades man nyligen af ett särdeles märkvärdigt aktstycke nemligen Statsutskottets utlåtande n:o 21, hvari utskottet i dettas 9 mom. hemställer att Riksdagen på de af revisorerna anförda skäl måtte, under öfliga kontroller, låta uppbränna samtliga icke utlemnade obligationer och räntekuponer för 1864 års jernvägslån. På de af revisorerna anförda skäl — hvilka voro väl de? Fäster man sig vid den recit af dem, som i utlåtandet förekommer, så skulle det enda positiva skälet (ett yttrande af fullmäktige i Riksgäldskontoret, hvarför desse icke, motsätta sig åtgärden, till hvilket vi nedan, skola återkomma, anföres dock ätven) vara det, att förvarandet af ilrågavarande obligationer svårligen kunde antagas leda till något framtida gagn, men väl någon olägenhet deraf möjligen kunde uppstå. Skall nu detta utgöra ett argument, detta i möjligast obestämda form affattade påstående? Ser man efter i revisorernas egen berättelse finner man ock att den egentliga, af dem såsom vigtig ansedda grunden för den föreslagna åtgärden snarare torde ligga deri