Göteborgsposten – 9 mars 1871, sida 1

— Jag ville tala litet om ert bref, miss. — Låt mig då gå, utbrast Grace. Jag önskar att jag aldrig skrifvit det. — Nej, säg ej så. Jag skulle då aldrig lärt känna huru god ni är. — Hvilken toka jag är, menar ni. Huru har ni vågat läsa mitt bref? Visade han det för er? Det var mycket grymt handladt, om han gjorde det. — Nej, miss, han har aldrig visat det för mig och jeg har aldrig läst det. Jag anser det uselt att läsa andras bref. Men som ni vet tänka ej alla qvinnor på samma sätt, och en flicka som håller mycket af mig tog brefvet ur hans ficka och omtalade för mig hvad det innehöll. Jag bannade henne dugtigt för att hon list brefvet. — Nåväl, sade Grace med köld, det är då rätt och billigt att ni äfven skall få se hvad han svarar. Jag skall visa er svaret. — Ej i dag, miss. Det behöfves ej. Jag känner honom: han är för mycket man för att gifta sig med en flicka då han älskar en annan; det är er han älskar och jag hoppas att ni skola bli lyckliga tillsammans. Ett par tårar följde efter dessa ord och Grace betraktade henne och började göra henne rittvisa. — Ah! sade hon med ett svartsjukans styng i hjertat, ni känner honom bättre än jag. Ni har svarat för honom med just hans egna ord. Men ni kan ej älska honom så som jag gör. Jag hoppas att ni ej kommit för att bedja mig afstå honom åt er, ty jag kan det ej. Hon tillade med hastigt väckt misstroende: