Göteborgsposten – 9 mars 1871, sida 1

VT SN ERA RARE I menad till det gamla templet. Redan under vägen dit påmintes jag af namnet på en lång utefter floden löpande gata, Swansson (Svensson) street, om att den trakt i hvilken jag befann mig icke varit främmande för män af min nation; och vid det jag från denna gata vek af in på en annan läste jag på en vid en stolpe fästad plåt: 170 the old Swedish Church. Följande denna anvisning befann jag mig snart vid målet. I ena hörnet af en af ett jernstaket omgitven kyrkogård såg jag en med spira försedd kyrka, mycket mera liknande våra äldre landtkyrkor i Sverige än någon af dem jag sett i Amerika. Dess inrede var deremot så mycket amerikanskt som möjligt; men midt på orgelläktaren upptäckte jag en gammal oljefärgstafla, som utom två keruber upptog en bibel, på hvars blad stodo skrifna ett par bibelspråk, af hvilka, ehuru affattade på svenska, jag blott kunde leta mig till ett och annat ord, såsom Thet, Gud, Åra, detta fastän färgerna framstodo bjert nog. Målningen tycktes för ej så längesedan ha blifvit renoverad. Antingen den gamle eller nye mästaren bör skyllas för den besynnerliga formen på bokstätverna, vågar jag ej med bestämdhet afgöra, men misstänker dock den senare framför den förra. Gudstjensten hölls naturligtvis på engelska språket, af en predikant, som på ett verkligt vältaligt sätt lade sina åhörare på hjertat nödvändigheten af, att missionsväsendet blefve understödt och upprätthållet. Efter predikans slut utdelades nägra tryckta verser dem en mängd barn, som fått sin plats på orgelläktaren blifvit lärda att sjunga. Kasta en blick ut öfver de vidsträckta prairierna — så ungefär började denna sång — voch du skall der upptäcka många små barn, som, då helgdagen inbryter, aldrig väckas af sabbatsklockans ljud, aldrig af en god fader sammankallas till bön eller af en öm moder följas till söndagsskolan. De känna icke bibeln och älska icke Gud, — — Det gjorde ett godt intryck att höra de späda stämmorna fälla en sådan förbön för syskonen i ödemarken, och jag är säker på, att kollekten den gången icke blef obetydlig. När barnen tystnat, vände sig predikanten till dem och deras lärare och uttryckte sin tacksambet för det den af honom författade sången blifvit så väl och så hastigt inötvad. Sedan allt folket !emnat templet begaf jag mig åter dit in för att söka efter några flera kära minnesmärken. Kyrkans vaktmästare blef min följeslagare, och han visade mig bland åtskilligt annat en dopfunt, hvilken, så försäkrade ban, blifvit dittörd från Sverige. Innan jag meddelar åtskilliga andra intressanta upptäckter, dem jag gjort i och utanför denna märkvärdiga kyrka, vill jag i korthet berätta dess historia sådan jag funnit densamma skildrad i åtskilliga på engelska språket skrifna böcker och manuscripta. År 1643, således 40 år förr än någon annan af de europeiska nationerna bosatt sig i Pennsylvanien, hade svenskarne tagit trakten invid Delawarefloden i besittning samt på en ö i samma flod, några få mil från Philadelphia, anlagt ett citadell till försvar mot intödingarne. Då William Penn 1682 anlände till platsen, lyckades han ej utan motstånd att förmå den svenska kolonien till sådana eftergilter, som fordrades för genomdrifvandet af hans förut fattade plan att just der börja anläggandet af den stad, Philadelphia, som nu uppväxt till den andra i ordningen af Nordamerikas städer. Framför att flytta undan till en annan trakt, som af Penn erbjöds dem, föredrogo svenskarne att stanna der de voro för att elterhand införlitvas med de nu hastigt tillströmmande invandrarne af andra nationer, tack vare hvilka den unga staden redan efter två års förlopp räknade omkring 2500 innevånare. Eiter att redan minst 60 år förut hafva hållit allmän gudstjenst i ett till predikorum inrättadt blockhus, invigde svenskarne sin nya, ännu qvarstående kyrka år 1700. I ingen skrift har jag funnit bekräftadt, hvad några gamla Philadelphiabor velat öfvertyga mig om, att denna kyrka förut haft sin plats längre ned vid floden, men af Washington, till tack för det bistånd svenskarne gaf honom under det af honom ledda befrielsekriget, flyttad upp på den höjd, der bon nu befinner sig och hvarest dess kyrkogård ej såsom förut oroas at flodens öfversvämningar. Mot mina anmärkningar att kyrkogården här och hvar upptager grafvårdar från början af 1700-talet, ha mina sagesmän invändt, att dessa vårdar blifvit flyttade från den gamla kyrkogården och ingalunda nu stå åörver stostet at dem, deras inskriptioner omtala. Vare härmed huru som helst. Jag återgår nu till delgifvandet telsens delfående, en Söndag, att göra en pro— — —— —