Göteborgsposten – 8 mars 1871, sida 2

Då klockan fattades 10 minuter i elfva. hördes ett rop af sDer König! De preussiska läpparne ha ännu icke vant sig vid att kalla honom kKaiser. I. M:ts vagn, företrädd af förridare och dragen af fyra svarta, hästar, rullade in på platsen, följd af flera andra vagnar, tillhöriga andra höga personer, konuncar, prinsar och hertigar, bland hvilka jag förgät ves såg efter grefve Bismarck. Kejsaren steg ur sin vagn och gick under några minuter och talade med dem som omgåtvo honom, vridande på sina tjock mustascher. Ilan bar preussisk generaluniform med pickelhufva. Han kastade en forskande blick på byggnaden, liksom om han ville känna igen densamma. Härunder red kronprinsen bort till högra flygeln. Konungen besteg sin häst, satte sig i spetsen sor sin stora svit at generaler och kårchefer och red bort i gallopp uppför den alle, som för till väderqvarnen, der han emottogs af kronprinsen och hans stab, hvilka nu uppnått högra ändan af linien. I detta ögonblick syntes ej en endaj fransman till i närheten af banan, och helt få — kanske ett halft dussin — buro ej uniform bland dessa många tusenden. Af dem var mer än hältten engelsmän, bland hvilka befann sig hertigen af Manchester, som åkt ut från Paris. Kronprinsen emottog konungen, och nu brast dissonansen lös från de mänga musikkårer, som spelade upp folksången. Sedan några ord vexlats emellan dem, passerade konungen med sin son, följd at 5 till 600 otticerare, längs fronten. Entusiasmen var osantlig, men ordentlig. Itt uppräknande at namnen på dem, som följde konungen, skulle upptaga lika lång tid som att låsa upp några sidor ur ÅAlmanach de Gotha. De utgjorde ett helt kavalleriregemente, inemot 600 man starkt. Ni kan tänka eder skådespelet. Blott en sak tattades — solsken — för att åtminstone en tysk skulle anse det för den ärofullaste syn i verlden. Minnesrik skall dagen i alla tider förblifva. Krigarnes ögon fylldes och flammade, och deras läppar darrade, då de talade om denna historiska dag:— detta kolossala verk — men der visade sig ingen vild yrsel eller stor yttre hänryckning. Den truppstyrka, som befann sig på slätten, utgjordes af 11,000 man ur 6:te armekären (von Tumpling), 11,000 man ur 11:te kåren (von Schachtmeyer) och 8000 man ur andra baierska kåren (IIartmann). De voro i den ordning, i hvilken de stodo utanför Paris — 6:te kåren till höger, bairarne i centern och den 1l:te till venster. Den G:te skulle derför marschera bort först. Konungen-kejsaren återvände till stora byggnaden för detileringen, hvilken genast började. I spetsen för de defilerande trupperna red kronprinsen af Preussen, kejserlig prins af Tyskland, befalhafvare öfver tredje armen, af hvilken Paris cernerades och för hvilken det kapitulerade. Ilan ätföhdes af general v. Blumenthal, öfverste v. Gothberg, öfverste Eulenburg, major Dreskow, major Winterieldt, gref1e Seckendorff, kapten Hahnke, kapten Bissing, grefve Schleinitz ete., och tog sedan plats till venster om konungen. Trupperna defilerade under tystnad, medan de musikkårer, som stodo midtemot blåste lariser Einzug, eller den marsch som utfördes före Preussarnes intåg i Paris år 1814 oeh hvilken har föga annat än historiskt intresse. KL 1 var desileringen slut, och de 30,000 man befunuo sig i full marsch mot Paris. Kejsaren vände sig då om och emottog lyckönskningar af sin son och at prinsarne. Hvilken dag för honom! Underrättelser ingingo i hvarje ögonblick om, att parisarne höllo sig lugna och tycktes nöja sig med skrik och hån, och att allt gick bra. År 1814 var kejsaren såsom major i Paris med sin gardesbataljon. Ilan inryckte der åter år 1815. Han har tvenne gånger varit gäst hos den man, som nu är hans fånge, och är nu eröfraren af denna stolta och olyckliga stad. Generalernas och officerarnes omkring mig helt naturliga stolthet stegrades, då de sågo sin kejsare blicka efter sina legioner, hvilka er hand försvunno i de med träd kantade allcerna; ty der finnas ännu träd i Boulognerskogen. Jag mäste nu bege mig bort. Paraden var slut. Kejsaren och kronprinsen återvände till Versailles, och spetsarne af kolonnerna ryckte redan in i Avenue de la Grande Armåee och omkring Triumfbagen. Jag hade en svår ridt, ty vägarne voro upptagna, och det skulle vara besvärligt att i tid komma in i Paris, men min kamrat kom in med de första, trupperna ur occupationsstyrkan en halttimme innan jag lemnade Longchamps, och åt honom samt de som befinna sig inne i staden måste jag lemna beskrifuingen af Paris i dess vrede och sorg. Ingen fransman syntes till, förrän vi kommo intill vallgördeln — lenceinte. Der stodo dei svärmar på spetsarne af bålverk, hvilka representera så mycket onvttjot arbete och under hvilka böljade den