Göteborgsposten – 8 mars 1871, sida 2

II. Scener från Paris den 1 Mars. Stor oro rådde i går öfver, huru natten skulle förflyta. Händelserna under Söndagen och Måndasen hade ledt till den tron, att alltsom tiden för preussarnes intåg nalkades, skulle äfven folkrörelsen stiga. Det beslut, som några bataljoner af nationalgardet fattat, att motsätta sig tyskarnes inmarsch, hade ökat oron, och man skulle knappast kännt sia ofverraskad at hvad som än kunde ha inträffat I sitt sista nummer före det frivilliga uppskjutandet med utgifvandet hade nästan alla parisertidningarne tillrådt ännu mera än lugn. De uppmanade innevånarne att icke visa sig i den stadsdel, som preussarne skulle passera. Värdigheten hos den mest bildade stad i verlden fordrade, att kejser Wilhelms, Bismarcks och Moltkes barbariska triumf skulle försigvå under graflik tystnad och det nedslående intrycket af ödemarkens tomhet. Parisarnes vrede tycktes också lägga sig på ett förunderligt sätt. Endast nationalgardet demonstrerade. Vid midnatt for jag ett slag genom några qvarter, der man väntade sig folkrörelser: Kl. 4 på eftermiddagen (d. 28 Febr.) hade statyerna kring Place de la Concorde höljts i sorgflor. Äfven statyn Strasbourg var draperad i svart. Under aftonen rörde sig folkgrupper omkring torget, för att se på de beslöjade damestatyerna; men ingen stannade synnerligt länge, och när jag vid midnatt kom dit, voro endast två eller tre grupper samlade der för samspråk — ingenting antydde en demonstration. Längs Rue Rivoli upp till Rue Castiglione mötte jag knappast en själ. Samma var förhållandet på Place Vendome och Rue de la Paix. Jag förvånades icke så mycket öfver deras folktomhet, som öfver att från den ena ändan at Boulevard des Italiens till den andra icke finna någon klunga af gatupolitici. De promenerande hade icke försvunnit; men det var glest på trottoirerna och endast få habitucer höllo sig i eller omkring kalterna. Vid början af Boulevard Montmartre uppnådde jag det första forum för diskussioner i fria luften. Der befunno sig tre särskilda små hopar på körvågen. I hvardera at dem möttes örat oftast af ordet förräderi. Några af talarne voro förvånansvärdt kunniga i den internationala lagen och förklarade skilnaden mellan en vapenhvila och en kapitulation. Paris hade icke kapitulerat, alls icke. Det hade inträdt i en vapenhvila, och derför hade preussarne ingen annan rätt att intåga i staden, än den som