Göteborgsposten – 8 mars 1871, sida 2

Henry svarade att han hade stor anledning att hoppas, att hon skulle gifta sig med honom utan att han behöfde uppoffra sitt oberoende och i overksamhet vänta på att få ärfva en annan. Sedermera gick han till doktor Amboyne och der väntade femhundra pund på honom. Som han aldrig haft så mycket penningar i sina händer, bad han doktorn lemna honom hundra pund i sender. För att så hastigt som möjligt afsluta denna del af berättelsen, är det nog att meddela, att han var nog lycklig att få uppgöra en ganska förmånlig affär. Han köpte nämligen en sliporeverkstad, hrars egare nyss aflidit. Han inskränkte sig till slipning af sågar och rakknifvar samt tog derjemte några filhuggare i sin tjenst. Sin egen smedja satte han äfven upp der. Detta var allt hvad han till en början kunde göra. Sedan kom den vigtiga frågan: Hvad skulle skråföreningarne säga? Han behöfde ej länge sväfva i tvifvelsmål derom. Grotait besökte honom, uttryckte sin ledsnad öfver det attentat för hvilket han varit utsatt och sin tillfredsställelse öfver att allt nu kunde bli lyckligen ordnadt. — Detta är just det förslag jag ämnade göra er, sade han; fast ni ej ville höra på mig: att etablera er som arbetsgifvaro i mindre skala och silja era snideriverktyg till London i stället för i Hillsborough. — Huru, skall detta vara nog för att ställa mig på det klara med föreningarne? — Ja i det närmaste. Vi skydda arbetarne för täflan, ej arbetsgifvarne. Men om ni vill fullkomligt tillfredaställa dem, så slipa verktygen sjelf och skicka dem sedan