Göteborgsposten – 7 mars 1871, sida 1

— Se hålla sin neutralitet, beslöt att mobilisera så stor del at armån, som fordrades för att kunna bevaka hela gränsen från Bodensjön öfver Basel till Neuchatelersjön, och uppbudade till detta ändamål en styrka af 31,423 man med 3541 hästar och 66 kanoner. Denna truppsammandragning har gifvit ett godt tillfälle att bedöma armens duglighet. Den bästa källan härtill är den berättelse, som gränsbevakningens öfverbefälhafvare, general Herzog, afgifvit öfver utförandet af detta, honom anförtrodda uppdrag. Generalen lemnar uti denna berättelse en osminkad framställning af åtskilliga förhållanden inom det schweiziska försvarsväsendet, och vi hemta derur följande. Ingenting, säger den schweiziske öfverbefälhafvaren, är farligare för ett land än att hängifva sig åt den illusionen, att det eger en jemförelsevis stor och väl utrustad arm, om denna armå sedan, uti farans och pröfningens stund, icke kan uppfylla de på densamma ställda förboppningarne, utan då visar sig ega både många och stora brister. Och brister hafva äfven yppat sig, om hvilkas tillvaro icke blott den stora allmänheten, utan äfven våra flesta officerare voro i fullkomlig okunnighet. Om också de fordringar, som vår militärlag föreskrifver i afseende på materielen, vid första påseendet kunna anses uppfyllda, så fattas dock ännu mycket, för att man skall kunna tala om en verkligt stridsfärdig arme; ty efter några veckors krig skulle stora luckor uppstå, hvilka knappast skulle kunna f. llas, och af hvilka en olycksbringande inverkan icke skulle uteblifva. Om man betänker, huru utomordentligt mycket milisarmens krigiska utbildning städse lemnar öfrigt att önska, såväl i taktiskt och disciplinärt afseende, som i afseende på den dagliga tjenstgöringen, hvilket allt är en följd af den allt för korta tjenstetiden, och huru svårt det skulle vara för vår milis-soldat att offra mera tid på militärtjensten, så måste man sörja derför, att vi hvad materielen angår hålla oss på en så hög ståndpunkt som möjligt; och detta så mycket mera, då vi i alla andra afseenden städse mäste komma att stå tillbaka vid jemförelse med de stående härarne, och då vårt folk utan tvifvel är beredvilligt att med glädje underkasta sig hvilken uppoffring som helst, som fordras för bevarandet af fäderneslandets sjelfständighet. Det vore bättre, om vi egde en till antalet svagare, men till egenskaperna dugligare arm6, än nu är fallet, då till och med många af dem, som pråla på papperet, i verkligheten icke finnas till. I många kantoner har landtvärnet ett ganska betänkligt utseende. Manskapet finnes visserligen, men officersoch underofficerskadrerna hafva mycket stora luckor, beväpningen är usel och beklädnad finnes blott för en del. Detta hindrar dock icke, att landtvärnsbataljonerna uti armbindelningen upptagas såsom beståndsdelar af brigaderna och påräknas till en tjenstgöring, hvartill de för närvarande äro alldeles odugliga, och till hvilken de ej kunna användas, förutan nelt andra offer at tid och penningar än dem, som gjorts under de senaste åren. Om något nyttigt resultat skall framgå ur de vid 1870 års truppsammandragning vunna erfarenheterna, så är det otvitvelaktigt den redan förut erkända nödvändigheten af centralisation i infanteriets undervisning. Skilnaden emellan de olika bataljonernas hållning, disciplin, beväpning och utrustning var alltför mycket i ögonen fallande. Det måste medgifvas, att stora framsteg under de senaste åren blifvit gjorda, och att flertalet af bataljonerna befann sig uti ett tillstånd, som lände till heder för såväl dessa kantoners officerare, som deras militärembetsmän, deras instruktörer och manskap. Men det funnos äfven bataljoner, som måste uppfylla hvarje sosterlandsväns hjerta med bedröfrelse; bataljoner, hos hvilka disciplinen, denna grundpelare för alla militära företag, var till ytterlighet förslappad, hos hvilka ingen redlig vilja, intet allvar vid tjensteåliggandenas fullgörande kunde spåras, hos hvilka beräpning och beklädnad var försummad, och hos hvilka slutligen den taktiska utbildningen stod på lägsta ståndpunkt. Att med sådana trupper gå emot fienden, skulle vara ett vågstycke af egendomligt slag-. Efter att derpå hafva redogjort för de anmärkningar, general Herzog riktat mot organisationen af armåens öfriga vapen samt omnämnt att schweiziska förbundsrådet i en berättelse till förbundsförsamlingen likaledes uttalat anmärkningar, som ganska nära öfverensstämma med de af Herzog framställda, tilllägger förf. i Kr. Ak. Tidskr. följande: Till ofvanstående bedömande af den schweiziska armåorganisationen utaf schweiziska auktoriteter foga vi här den anmärkningen, att årliga kostnaden för denna, i så hög grad bristfälliga organisation uppgår till 13,000,000 francs, eller 9,360,000 rdr, enligt en beräkning, som blifvit gjord uti underofficersföreninen i Luzern, och hvars resultat finnes upptaget uti denna förenings yttrande öfver Weltis förslag till ny militärorganisation. Skulle en så beskaffad organisation tillampas på Sverige, skulle den föranleda en kostnad af allra minst 15, 350, 000 rdr, utan att skänka landet någon trygghet eller något verkligt försvar. Alla krigsdugliga män i landet, så gamla som unga, skulle endast leka soldater. Till slut må nämnas, att enligt förbundslagen tjenstetiden uti Schweiz är i förbundsuppbudet 14 år, eller från 20 till 34 år, i reserven 6 år, eller från 34 till 40, och i landtvärnet 4 år, eller från 40 till 14; och skulle sålunda den af general Herzog föreslagna öfningstiden för den del af manskapet i Schweiz, som öfvas minst, eller för infanteribataljonernas fusilierkompanier blifva: 1:a året, rekrytskola .......... 28 dagar 13 derpå följande år N 13 dagar 182 6 4 5 å 8 dagar hvartannat är..... 16 AAA —— Summa 274 dagar: Denna general Herzogs åsigt om nödvändigheten af förlängd öfning för armen um einigermassen zum x kriegsdienst besähigt ru bleibenk, må ställas vid siJaan 1 2A2 1 1 a I —