Göteborgsposten – 7 mars 1871, sida 1

Raby räckte henne det öfver bänken. Hon tog rodnande emot det. — Ni tyckes förvånad och så är äfven jag. Brefvet måste ha blifvit skrifvet för två dagar sedan. — Ja. — Hvad i all verlden kan han haft att säga er? — Jag förmodar att det är svar på mitt bref, stammade Grace. Mr Raby såg mer än förvånad ut. Grace stammade fram en förklaring. — Då han räddat mitt lif var jag så tacksam, att jag ville visa honom någon erkänsla. Jag trodde att Jael Dence och han — jag har så hög tanka om henne — jag vågade gifva honom en vink om att han torde finna lyckan der. Raby bet sig i läppen. — En egendomlig bemedling från en ung dames sida, sade han sträft. Detta tidehvarf är olikt alla föregående, doktor. Jag förmodar att ni menade väl, men jag är ledsen öfver att ni, så ung som ni är, fann er böra väcka en sådan ids i en ung mans hufvud. — Äfven jag är ledsen deröfver, svarade den stackars Grace. Ack, förlåt mig. Jag är så olycklig. Hon dolde ansigtet i sina händer. — Naturligtvis förlåter jag er, sade Raby. Men olyckligtvis visste jag ingenting af allt detta och satte honom under hennes vård; och här har han nu funnit ett precedensfall i det giftermål mellan en Raby och en Dence som står omnämndt på denna fördömda messings