Göteborgsposten – 6 mars 1871, sida 1

RNOTICII ILCIIAI FTAUKTIKCE ÖOCH ITICUSOSCII ö111 6(o punkt för en keräkning af hvad det skulle kosta värt land om vi, genom att åsidosätta värt försvarsväsende, underkastades proportionsvis lika hårda fredsvilkor som det sistnämnda landet. Vi skulle då få betala 650 millioner rdr, ett belopp, hvaraf en proc. ränta vore mer än tillräcklig att förstärka vårt försvar. I jemförelse med hvad vi kunde förlora och med afseende på det vi hade att värna vore således de nu ifrågaställda uppoffringarne icke betydliga. Lika med den första talaren besvarade han den uppställda frågan med ett obetingadt ja. Hr v. talmannen Mannerskantz begärde ordet för att förklara orsaken till formulerandet af den första frågan. I mer än 50 år har frågan om vårt försvar varit föremål för statsmakternas omtanka och den offentliga diskussionen, men det oaktadt har man aldrig lyckats förarden till en lycklig lösning. Nu hafva emellertid till oss på senare tider mer än en gång trängt väckelserop om huru äfven mäktiga nationer genom försummande af sitt försvarsväsende kunna föras till sin undergång, och detta rop måste mana oss att med allvar söka snart lösa denna vår lifsfråga, för så vidt vi skola kunna hoppas värna vår urgamla sjelfständighet. Vi få dock icke endast vilja saken, vi måste äfven sätta den i verket och göra folket förtroligt med vapnens bruk, för att kunna något i behofvets stund uträtta. Om huru detta skall tillgå kunna väl skiljaktiga meningar förefinnas, men derom äro alla ense, att vårt försvarsväsende måste utan uppskof förstärkas och i högst väsentlig mån utbildas. Hr Carlen ansåg den uppställda frågan utgöra sjelfva programmet för mötet och betonade ytterligare vigten af att med fosterlandskärlek, nit och kraft söka nå ett mål, hvilket alla tecken visade utgöra föremål för hela landets lifliga önskningar, nemligen ett betryggadt försvar. Grefve G. Posse ansåg frågans hufvudpunkt icke ligga deri att frågan blefve snart löst, utan att den bletve väl löst. Vid något hastverk ville tal. således icke binda sig. Hr Rydin, som i den siste tal. ord spårade en afsigt att få frågan uppskjuten, framhöll äfven nödvändigheten att bringa den till sin snara lösning Frågan gällde att ingjuta nytt lif i eller ändra en gammal institution, samt att nu bereda den dervid nödiga öfvergången. På det att detta öfvergångsstadium måtte blitva så kort som möjligt måste vi genast taga i tu med frågan. Det finns ögonblick i en nations lif, likasom i den enskildes, som ovilkorligen måste begagnas. Låter man sådana ögonblick sa förbi, så förlorar man kanske hela sin framtid. Om ej morakarlarne hade skickat efter Gustaf Wasa, hur hade det väl då månne gått med vår sjelfständighet? Om ej 1810—1812 års riksdag stiftat bevar ngslagen och gifvit anslag till lagens genomförande, nvarigenom Sverige kunde uppträla i jemnbredd med de europeiska makterna och derigenom grunda en sjelfständigställning, hvar hade vi då stått. Eit sådant ögonblick vore nu inne, hela landet har ganska skarpt och oförstäldt, under nu pågående krig uttalat sin opinion, och svenska folket måste visa att det står en man bakom ordet. IIvarfore skulle man nu uppskjuta frågans lösning? För de uppofringar, som äro dermed förenade. Ingen ville val undandraga sig de offer, som erfordras för häfdandt af vår sjelfständighet. och i detta afseende egde fråsan en sedlig betydelse. Åfven med hänsyn till lanlets goda ställning i ekonomis t afseende för närvaande ansåg talaren ögonblicket val valdt och sluade med att uttrycka uen förhoppning, att den föeliggande frågan måtte utan dröjsmål blifva löst Grefve G. Posse erhöll åter ordet, förklarande sig lika litet som någon annan sky uppoffringar, de: ådana erfordrades för erhållande af ett godt förvar, men betviflade att ett sådant kunde byggas på en multen stam. HAr Ribbing påpekade hurusom den svåraste uppffringen osta visar sig vara den af egna hugskott och meningar, samt huru detta utom tvifvel afven iu var fallet. Mot gretve Posses yttrande, att vi ndast kunde vänta oss en dålig byggnad på en murken stam, anmärkte talaren, att uet var just denna murkenhet, som skulle undersökas, samt att sådana yttranden i sådana ögonblick som nu endast alstrade tvehågsenhet i den allvarliga föresatsen. Rörande den andra frågan i ordningen yttrade sig endast hr Jöns Pehrsson, som riktade den anmärkning mot det af K. M:t framställda armeorganisationsförslaget, att deri funnes upptaget aflöning åt befäl af alla grader. men icke någon ersättning åt menige man. Dessa borde dock enligt talarens tanke erhålla en godtgörelse af 40 eller 50 öre om dagen. Hr Ribbing förklarade sig vilja yttra sig öfver tredje frågan endast så till vida som man kunde derunder subsummera frågan: hvad inflytande skulle indelningsverkets upphafvande med eller utan aflösning utöfva för rustoch rotehållarnes ekonomiska ställning? Tal. utgick från det antagande, att indelningsverket skulle komma att utan aflösning upphöra och att i sådan händelse rustningsräntan skulle till kronan indragas, samt visade genom sifleruppgifter, hemtade från n:o 1 vid lifsdavadronen af hvarje kavalleriregemente, att en stor mängd rusthåll skulle komma att på indelningsverkets upphörande göra en bestämd förlust. Andra åter funnes som derpå skulle vinna, och rubbningen i jordvärdet skulle blifva ofantlig. Liknande vore förhallandet hvad betraffade rotehållen. Iäraf drog talaren den slutsats, att en rättvis aflösning af indelningsverket vore omöjlig utan en särskild värdering af hvarje rusthåll. På grund af dessa förhållanden ansåg tal. för sin del att största skäl vore att omfatta K. M:t förslag. Er Almqvist ansåg att frågan här egentligen gällde huruvida en beväring utan stamtrupp kunde utvecklas till den krigsduglighet och erhålla den öfning som för landets trygghet vore nödvändig och i händelse sådant vore möjligt, huruvida det kunde ske med mindre kostnad än om stammen bibehölles. Frågan reducerade sig således till en helt och hållet ekonomisk. Talaren gjorde derefter en jemförelse mellan de respektive kostnaderna för ett landtförsvar ordnadt efter det danska systemet och efter de af K. M:t framställda grunder och kom till det resultat, att det förra skulle medföra betydligt större kostnader, hvilka dessutom skulle vara fullkomligt gagnlösa, enär män af facket påstodo, att det danska systemet ej medförde tillräcklig trygghet. Stammen borde derföre bibehållas, och en senare fråga vore huru den borde ordnas. Talaren ansåg att de felaktigheter som man mot vår stamtrupp med dess nuvarande organisation kunde anmärka ej vore svårare än att de genom en på annat sätt anordnad rekrytering, utsträckt öfningstid och inskränkt tjenstetid skulle kunna rättas. En stamtrupp bildad af länge öfvade värnepligtige och förlagd i garnisonsorter skulle aldrig kunna så med sig införlifva beväringen och med den sammansmälta till ett helt som vår nuvarande indelta armå, som bor och vistas midt ibland beväringen. Indelta armeen borde derför bibehålles, men ordnas och ötvas efter nutidens fordringar. Grefve Henning Hamilton förklarade sig i egenskap af ledamot i försvarsutskottet hafva tvekat att här yttra sig, enär utskottetsledamöter väl här egenti ligen berde afhöra och inhemta de åsigter, som inom representationen i denna fråga gjort sig gällande, men som programmets tredje fråga hufvudsakli