Göteborgsposten – 6 mars 1871, sida 1

Något oegentligt uppställd, emedan ingen armå någonsin undvarit eller kan undvara stam. Frågan gällde om denna stam skulle bildas ur beväringen sjelf genom meddelande af en sjelfständigare utbildning, en längre öfning, eller om den skulle vara utom bevaringen stående. Frågan huruvida vår beväring kan undvara en utom densamma stående stam måste tal. för sin del besvara med ett bestämdt nej. Man har talat om att våra beväringsynglingar hafva anlag för krigaryrket, att man redan efter kort tid sett dem antaga hållning och kunna sköta geväret, men ingen kunde väl gerna påstå att detta vore nog för att bilda dugliga soldater, skickliga att operera på egen hand. För att endast af de värnepligtiga bilda en duglig stamtrupp måste de, såsom i Preussen, ryckas från sina yrken för att under längre tid erhålla en sammanhängande öfning. Äfven om man ej fordrade mera öfning än under sommarmånaderna, så förefunnes en väsentlig skilnad mellan ett land der sommaren varade så länge, der så lång tid läge mellan skörd och sådd under hvilken jordbruket ej lede någon skada genom att krafterna droges från detsamma, och ett land der skörd och sådd följde nästan omedelbart efter hvarandra. Tal. för sin del ansåg det preussiska systemet ej lämpligt för våra förhållanden. Mot lir Jöns Pehrssons förslag om dagspenning åt beväringen, anmärkte talaren att detta blefve en ökad kostnad rör vårt försvar af ganska betydligt belopp som måste tilläggas. Den uppoffring på fosterlandets altare, som man af den arbetande klassen fordrade vore just det öfverskott dess arbete möjligen kunnat lemna under den tid som nu upptages af dess militära öfningar. . Rörande fjerde frågan yttrade sig först hr Åstrand, som började med att hembära sin tacksägelse till hrr vice talmän, hvilka genom sin inbjudning gifvit tillfälle till ett utbyte at åsigter som han hoppades skulle befordra den vigtiga frågans lösning, hvilken tal:n för sin del önskade skulle kunna åstadkommas under denna riksdag. Denna punkt vore den vigtigaste af de på programmet upptagne; rörande den vore utan tvifvel åsigterna mest stridiga, derföre vore oek största skäl att man i tid sökte sammanjemka dem. Den första delen af frågan ville tal:n besvara med ett obetingadt ja. Till stam kunde ej användas andra trupper än sådana, som under en lång följd af år erhållit en ständig öfning. En tillräcklig öfning för att utgöra stamtrupp skulle ej kunna bibringas vår beväring utan att värnepligten skulle blifva en outhärdlig tunga. Tal:n erinrade att strax före utbrottet af 1866 års krig mellan Preussen och Österrike hade missnöjet med den tunga värnepligten i Preussen varit så stort, att om ej kriget mellankommit, hade troligen en förändring inträffat. Sedan hade missnöjet törqväfts af jublet öfver de vunna segrarne och segerruset efter det nu slutade blodiga kriget skulle kanske en längre tid återhålla dess utbrott. I Danmark, der 1864 års händelser framkallat en utsträckning af värnepligten, ehuru på långt när ej så stor som i Preussen, hade redan missnöjet vuxit till den grad, att man ifrågasatt att neka anslag till öfningarne. Detsamma kunde inträffa här, och hvartill skulle det tjena att ha en stor arme på papperet om man ej kunde öfva den. Man hade mot vår stam anmärkt att den vore murken och att det ej skulle gå an att derpå bygga ett kraftigt försvar. Tal. ansåg att den ej vore så murken, att den derför borde törkastas; felen vore ej så stora, att man derföre behöfde strypa systemet. Tal. betonade skarpt att hvad som skuile ske, måste ske snart. ÄÅnda sedan 1848 hafva vi intagit en långt ifrån vänlig ställning mot vår granne i söder. Hittills hafva vi tröstat oss med, ait så länge Frankrike finnes är det för oss ingen tara, men denna tröst är nu förbi och Preussens förhällande till Danmark, dess uppförande etter Sedan böra hafva lärt oss, att på de nu maktegandes rättskå sla kunna vi ej räkna. Bättre vore att i tid försäkra sig om ett starkt försvar än att en gång behötva diskutera sådana fredsvilkor som nu den konstituerande församlingen i Bordeaux. Hr Wallenberg hembar äfven inbjudarne sin tacksamhet och höll före, att om dylika ötverlaggninsar oftare törekomme, skulle man kunna undvika många samfällda voteringar. Anledningen hvarföre man nu så oe tergifligt 101drade lörumgen af uen -tora frågan, som vore töremål tör öfverlågguingenr, vore naturligtvis det varnanue exempel masa hemtat från det stora drama, som nyss utspelats intor våra ägon. Smärtsamt vore det att se hvilka hårda freusvilkor Frankrike mäste godkänna, men nastan lika smärtsamt är det att se huru en stormakts suverän ill hreussen aflätit en lyesönskan som innebär erkännandet af ett godt arbete. Så länge dessa båna makter äro eniga äro numera alla Europas minure staters öde beroende af uem. Men då denna enignet en gång upphör, måste vi vara beredda att taga vårt parti, att ansluta oss till den ena eller den andra. Om denna dag är aflägsen, så är det så mycket bättre, men vi få ej i tron derpå hängiiva oss åt s rglöshet och overksamhet. Fortsättningen af kriget efter Sdan bade, enligt tal:s förmenande, trots alla de uppoffringar det kostat Frankrike, varit en ycka, ty det hade väckt Frankrike ur dess foisoffning och räddat dess ära. Om allt varit på förhand ordnadt, så att hvarje man endast behöft gå på sin post, månne då utgången hade blifvit densamma? Vi tala här hos oss mycket om att i händelse at fara gå man ur huse?, och ingen tviflar att i händelse at ytterlig nöd så skulle ske, men denna gång skulle endast blifva en gång i massa till död och föruerf, om inte. finnes på förhand ordnadt. Tal. hade låtit sig berättas, att de som hafva makten i händer ämna bestämma vissa vilkor för antagande af värnepligtslagen, men om så vore skulle detta vara ett ovärdigt köpslageri, ty i en sådan fråga funnes hvarken köpare eller säljare (bravo! bravo!). Tal. erinrade att de som hade makt att bestämma vilkor för värnepligtslagens antagande, hade fullkomligt samma makt att bestämma vilkor för indelningsverkets bibehållande eller förkastande, och betonade skarpt det mäktiga intryck som skulle åstadkommas genom att värnepligtslagen obetingadt antoges. (Bravo! bravo!) Ördljöranden framställde ingen proposition utan öfvergick omedelbart efter diskussionens slut från den ena frågan till den andra. Mötet var besökt af omkring 200 ledamöter af begge kamrarne. Statsutskottets utlåtande öfver anslagen, under fjerde hufvudtiteln, till landtförsvarsdepartementet förevar i Lördags till behandling i båda kamrarna. Utskottets förslag hafva i allmänhet blifvit gillade: anslagen för Wermlands fältjägare-reg:te under 1871 få, utan afseende å hvartderas särskilda ändamål, af Kongl. Maj:t gemensamt disponeras till hithörande utgifter; anslaget till mathållning för manskapet vid garnisons-reg:tena uppföres till oförändradt belopp af 320,000 rdr såsom förslagsanslag, (Kongl.