Göteborgsposten – 6 mars 1871, sida 1

söka bringa guldmynt i omlopp inom landet; följden deraf har ock varit att fullmäktige i Decomber månad förlidet år bestämde prisen på engelska sovereigas till 17,90 vid inoch 18,05 vid utvexling; på franska 10-francsstycken och caroliner till rdr 7,10 vid inoch 7,15 vid utvexling. Det är uppenbart att genom denna åtgärd skall benägenheten att mottaga caroliner i rörelsen ganska betydligt motverkas, och denna åsigt uttalades ock af Första kammarens sju ledamöter i bankoutskottet, samt likaledes i Första kammaren då frågan der förekom. De nyssnämnda sju bankoutskottsledamöterna ansågo att skillnaden mellan inoch utvexlingspriset å caroliner hade högst bort bestämmas till 2 öre, och hr Wallenberg var utan tvifvel den som strängast i sak, men dock hofsamt i tal, apostroferade fullmäktige för deras åtgärd. Så väl han som finansministern visade ganska tydligt nödvändigheten af att ett bestämdt pris, med ringa skillnad vid inoch utvexling, vore nödvändigt om carolinerna med någon fördel skola kunna upptagas i allmänna uppbörden, och frih, Skogman, sjelf bankofullmäktig, förklarade också att carolinerna ej hade att motse någon större spridning så länge deras pris var ojemnt. I Andra kammaren ådrog sig denna fråga naturligtvis ingen uppmärksamhet, ty der fastbålles af den stora massan troget vid silfverdogmen, såsom den enda saliggörande för riksbanken; men deremot framkallades lika naturligt af bankoutskottets förslag, att af 1870 års bankovinst 1,351,000 rdr skulle för statsverkets behof utlemnas till riksgäldskontoret, en diskussion, i hvilken dock endast de3 uppträdde, hvilka i likhet med reservanternas inom utskottets förslag yrkade att endast 75 2, af bankovinsten skulle anvisas till statens allmänna behof och de återstående 25 0 reserveras för bankens egna ändamål. Man fick del af samma argumentation som vid föregående riksdag, samma obekantskap med bankens ändamål, samma åtrå att öka vankens lånesonder och samma klagan att alltför många låneanstalter funnos i bankens närhet, hvilka sågo mera på sin egen fördel än det allmänna bästa — alltså den gamla trallen. Huru öfverflödigt det hkvisst nu är att ytterligare öka bankens lånefonder, hafva dock bankofullmäktige sjeltve ådagalagt i sin berättelse för 1870, hvari upplyses att å bankens låneoch kreditivrörelse mer än 22 mill. rdr varit oanvända, deraf nära en mill rdr legat obegagnade af brist på lånesökande hos diskontkontoret här samt hos lånekonto ren i landsorten. Det är obestridligen en särdeles märklig företeelse, att då statsver kets utgifter under sörhandenvarande omstän digheter måste ganska betydligt ökas, och då till desammas bestridande förhöjd bevillning erfordras — ja, då man tillochmed söreslär införseltull på de nödeadigaste lefnadamedlen, så uppträdde dock ingen af bankofullmäktige i Andra kammaren och upplyste at: banken för dess egna ändamål icke behötde någon andel af bankovinsten, och att de 338,000 rdr, som nu af densawma skulle för banken reserveras, utan tvifvel skola öka dan obegagnade lånefonden. Men jag antager att såväl bankotullmäktige, som älven de mera klartseende inom Andra kammaren, ansåg: olverflodigt att i frågan yttra sig, fullt otver tygade, att resultatet af den gemensamm: voteringen blir, att hela bankovinsten beslu tas skola till statsverket ofverlemnas. Betraktar man huru de begge här vid rörda trågorna behandlats i Andra kammaren. så måste man komma till en besynnerlig töreställning om det praktiska förståndet derstä des. Åtgärderna för införande af guldmynt betraktas med den fullkomligaste hknöjdhe och så scom hade de vidtagits i ett mycket aflägset land, med hvilket Sverige icke hade den ringaste beröring. Frågan om bankovin sten deremot väcker de domnande själskraf terna till verksamhet — men icke de sak kunnigas, utan uppkallar sådana talare som föreställa sig att allenast lånetillgångarne i diskont inrättningarns äro rika, så är allt väl beställdt och då uppfyller riksbanken sitt ändamål.