Göteborgsposten – 3 mars 1871, sida 1

— IIrvem säger att jag gillar det, ni toka? — Säg då denne herro hvem den skurken var, ty jag tror att ni vet det. — Jag skall nog tala litet om den saken. Grotait bleknade men höll fortfarande sina skarpa ögon fästade på den sjuke mannen. — Jag blef erbjuden att vara med, men jag ville det ej. Han har redan fått sin minnesbeta, svarade jag. — Hvem erbjöd er att vara med? frågade mr Holdfast, och i detta ögonblick kom Ransome in. — Huru en annan svartrock! sade Simmons. Ni äro som kråkor öfver en död hist. Han började nu yra och Holdfasts fråga blef obesvarad. Yrseln fortfor så länge att både Holdfast och Ransome misströstade om att någonsin få höra ett förnuftigt ord från denne mans läppar vidare. Grotait satt fortfarande vid sängfoten med sin skarpa blick fästad på den döende mannen. Plötsligt tystnade Simmons och tycktes reflektera. — IIvem som erbjöd mig att vara med om ett attontat mot Little? sade han med tyd ig förståndig röst. — Ja, sade mr IIoldfast. Och hvem betalade er för det ni lade in krutet i smedjan? Simmons svarade ej genast. Han tycktes ej kunna hålla fast vid en id mer än ett par sekunder. Men efter en stunds förlopp kom han tillbaka till ämnet. — Upphofsmannen! sade han. — Ja. Holdfast gick tätt intill hans bädd.