Göteborgsposten – 3 mars 1871, sida 1

mån uppbörd. Ungesärligen i samma riktning yttrade sig hrr v. Uhrenheim, frih. v. Schwerin och frih. Nordenfalk, äfvensom frih. at Ugglas, som förklarade orsaken, hvarföre han i egenskap at ordforande i myntkomiten gjort hemställan om carolinernas emottagande i statens uppbörd, hafva varit en önskan, att genom större spridning göra detta mynt mera bekant hos allmänbeten och salunda förbereda myntreformen. Cheten tör finansdepartementet, statsrådet Wern, förklarade orsaken, hvarföre regeringen ej ännu willfarit denna begäran hafva varit, att statskontoret, hvars yttrande i frågan blifvit inhemtadt, påpekat de svårigheter, som vid kurstörändringar a carolinen kunna uppsta och förorsaka förluster både för kronan och de skattskyldiga. En dylik åtgärd, innan carolinen erhålllt ett stabelt pris, skulle, en ligt tal:s tormenande, försvåra reformen, hvilken vore i allo behjertansvärd. Ingen af dessa talare framställde någon egentlig anmärkning mot fullmäktiges åtgärd. Hr Walleuberg ywurade sig mot bankolullmäktiges skäl för vidtagandet af den diskuterade åtgärden, som försvarades af brr v. Stockenstrum, vice talmannen Fåhrseus, Nordström och Rydqvist, hvilka anförde, dels att tullmaktige i saknad at något riksdagens bestämda uttalande i detta fall ansett sig framtör allt böra skydda banken mot törlust, dels att carolinerna kunde anses stå i samma torhallando som förr dukaterna, a hvilka skiluaden mellan utoch invexlingspriset varit ännu större, än nu å carolinerna, hvilket likväl ej hindrat, att vida större belopp uukater uttagits, än nu caroliner. Häremot invande br Wallepberg, att orsaken till dukatuttagningen varit den, att bankotullmaktige under en langre tid forbisett, att kursen å dukater i utlandet varit högre än riksbankens. Denne talare tramställde för otrigt aumarkningar dels mot fullmäktiges atgard, att straxt etter krigets utbrott iuskritva siltver till särdeles högt pris, dels mot riksbankens höga kurs på bankomark och vexlar på Hamburg. Utskottets hemställan godkändes utan votering. (Allt hvad utskottet i detta betänkande hemstallt gillades äfven af Andra kammaren och der utan diskussion). Till behandling företogs derefter Bankoutskottets utlåtande n:o 7, med hemstallan att riksbankens under år 1870 upplupna vinst må 1 jemnad summa at 1,351,000 rar anvisas tll riksgäldskontoret för statens allmänna behot. UIAremot haue samtliga leudamd er at Andra kammaren mom utskottet reserverat zig, under yrkauue aut 73 26 ar bankovineten skulle användas for statens allmänna behot och aterstående 25 4 tör bankens andamal reserveras. Porsta kammaren godkände utokottets förslag med 18 röster mot 7. Under den helt korta diskussionen öfver denna fråga försvarades utskottets törslag af hrr Wallenberg, trih. v. Schwerin, statsrådet Wern och J. J. Ekman, hvaremot hrr frih. C. A. Raab, Rydqvist, Frisk och Widqen anslöto sig till reservanternas asigter. Å. förra sidan anfordes statens behof att anlita alla tillgångar för de många nya utgitter, som tillkommit, hvaremot å senare sidan invandes, att bankovinsten nu vore mindre, än under töregående ar, hvilket man ville härleda ueriirån, att tor livet belopp af toregåäcnue ärens bankovinst blifvit för bankens råkning reserveradt. Vid början af sammanträdet afgaf chefen för civildehartementet svar på det at ur Ihrenborg iramstallua sporjsmålet rorande den tolkmng al uttrycket ÅUmmuncns gemensamma angelagenheter, dom inom regeringen gjort sig gallanue. Hr statsrådet rade sig, oaktadt han hyst betänkligheter om lampligueten af ett spörjsmäl sådant som uetta, hvarigenom uppenbarungen en lagtörklaring asy) itades, uock icke tvckat att, så vidt möjligt, alguva ett svar uerpå. Detta borde vara ett intyg om hans stallning Wl representatronen säsom konungens råugilvare 1 ett koneriturioncle land, men talatens saluuua visaue beredvilighet finge ej tör tramtiden aberopas af dem, som kunde nuna sig föranlåtua att ötver allehanda Obetyuliga årenden iramtalla iuterpellationer. Då,såseom bekant, tal. sjelt eudast en kort tiu haft tultane att mom regeringen tulampa kommunallagarna, kunde han mycket väl erinra sig behandlingen ar alla hithörande mål, tom at honom buIvIt nanulagda, och basta sattet att besvara det iramstallua sporjswålet vore derior att redogora för denna benanulmg, men häartor laue 90 5 Hegeringsfsomen ett bestamut hinder i vagen, enar i densamma staugades, att band annat rtegeringsoch domaremakternas beslut icke singe komma unuer Riksuageus, ucss Kamrars erer utskotis öv laggningar vch pröluing. At en bekant prejudikatssamhng Visade uct sig, att kommunalstammor och stadsfullmakuge äro betogade att intressera kommunerna i atsklIliga företag, såsom jeruvagsanlaggningar, sockenbibhotcker, hamnanlsaggulngar m. m. som ej äro at inuustriel beskastenhet, och hvilka röra kommunen i dess helhet. Den tillampning, at kommunallagarna, som dessa prejudikater utvisade, gIillades at talaren. Vid betraktande af ue motiver, uvarmed interpellationen blitvit inledd, funnes atskIlligt, som ar talaren icke kunde godkannas. Så tycktes interpellanten hafva sorestallt sig, aut bestämmelsen i kommunallagarna om kommunens beskattningsratt i gemensamma hushållsangelagenheter erhallit någon inskrankning genom 578 2 mom. regeringsformen, som sager, att kommunallagarna bestamma, huruledes särskilda menigheter ma tör egna behof sig beskatta; men att detta ej vore en rigtig uppfattning kunde man finna redan vid erinringen derom, att kommunallagarna äro äldre än denna bestämmelse i regeringstormen. Och ändamålet med dess införande funnes töröfrigt angitvet i det anförande till stateradsprotokollet ar dävarande justitiestatsministern, hvarmed rcpresentauons-lörslaget vid dess framlaggande beleusagades. I anledning af ett annat yttrande i motiverna törklarade tal. att kommunen ingalunda är berattigad utt beskatta sig sjelt tör tillredsställande af en annan kommuns behof. Likaså är det alldeles olagligt af kommunalstamma att besluta afgilter i och tor undervisuingsväsendet. Ilithorande ärenden voro nemligen hänvisade till kyrkostammas behandling. Kärnpunkten i spörjsmålet tyckes vara frågan om vagväsendet, och hvad detsamma beträffar, skulle man tolka lagen origtigt om man ville utesluta det från kommunalstämmas behandling. Det måste, såsom det ock i landstingstörordningen uttryckligen