Göteborgsposten – 1 mars 1871, sida 3

ter sedt, ett inträde i skarpskyttarnes leder bör för honom vara gagneligt och detta ej minst inom vårt samhälle, inom Göteborgs skarpskyttekår, som i sin nuvarande öfverbefälhafvare, kapt. Max Kilman, eger en lika kompetent som intresserad ledare och som, efter en jemförelsevis kort verksamhetstid, redan förstått att ingjuta i kåren ettlif, en hurtighet och en sammanhållning, som påminna om de dagar då kårens anseende och duglighet stodo på en höjd, till hvilken det med någon uthållighet och energi torde vara lätt att åter hinna. Ett förträffligt steg i denna riktning anse vi vara den af tidsomständigheterna fullt betingade förändringen i reglemente och ordningsreglor och, hvad dessa sistnämnda särskildt angår, de för befälet anbefallda examina, ty fullkomlig medvetenhet om och tron på befälets kunnighet äro första vilkoren för all militärisk disciplin och att sådan bör förefinnas äfven inom en frivillig skarpskytteförening är solklart, såvida det hela ej skall bli en barnslig löjlighet, ett narrspel! För den skull, I ynglingar, hasten att inskrifva edra namn i rullorna ; öfven och fullkomnen eder likt de gamle vikingar, edra förfäder, i härdande kroppsoch vapenlekar! Det går en oro genom tiden och kanhända förestår vårt älskade fädernesland ännu en gång — kanske innan kort! — en stund liknande den, då vårt lands störste skald, i toner värdiga en forntidens bard, sjöng: IIvi Jröfvas ej huggande jernen ännu? Hvi klyfvas ej skuggande hjelmar i tu? Förlorad är tiden i kojornas skyggd; till saltet, till striden för fädernebygd! Den fallne skall hvila i fädernas jord. Hans rykte skall ila i sjelsständig Nord. Den gamle skall komma på vacklande staf och lägga en blomma på ynglingens graf. En flicka med sväfvande lockar skall gå och fälla en bäfvande tår deruppå. En skald skall besjunga, med hjertat i brand, den slumrande unga, som fölt för sitt land.