Göteborgsposten – 1 mars 1871, sida 3

FALIIUA PIBÖ191, Å41:1 P0 44 ÅÅA TYL1! 291 datlifvets alla strapatser vidt höjda sorglöshet, som afmålade sig i de väl plägade och väl ekiperade göteborgsgossarnes, oaktadt alla regnbyar, solklara anleten. Också då truppen, 325 man stark med sin afhällne, alsklige öfverbesälhafvare och förträffliga musikkår i spetsen, tågade förbi de täta grupperna af de å heden förlagda, olika regementenas officerare, hördes ett allmänt bitallssorl, här och der mera bestämdt uttalande sig i uttryck, sådana som: Bravo! Förträffligt! eller Ja, så ska en skarpskyttekår se ut! — — — — Redan då skarpskyttefunderingarne först framkommo och ännu mera sedan de med ens tagit en sådan förvånansvärd fart, uppstod emellertid här och hvar en klentrogen Thomas, dystert profeterande: Bah! Känner till sådant der! Modesak, ingenting annat, modesak, alldeles som borddansen, psykografen och Dubarrys Revalenta! Räcker ett eller annat år! Det är alltsammans! Om vi nu å ena sidan alldeles icke kunna gifva dessa belackare tullkomligt rätt, så torde det å den andra hvarken kunna eller böra bestridas, att intresset för skarpskytteidn ett ögonblick betänkligt svalnade och i, dessbättre, ytterst enstaka fall, till den grad närmade sig fryspunkten, att föreningarne totalt upplöstes. Men just under denna vigtiga, i många afseenden brydsamma period, då S:t Thomas åter började gå igen med ett halft medlidsamt: -Låt bli de der tokenskaperna nu! De ha ju redan spelt ut sin roll, de ha uppfyllt sitt ändamål: man har fått ögonen öppna för nödvändigheten af kroppsoch vapenöfningar i skolorna! just då, framstodo lyckligtvis intresserade män och framhöllo allvarligt och ötvertygande, hurusom exercisen vore en sida af saken och skjutskickligheten en annan — och den vigtigaste. Från denna åsigt utgingo äfven statsmakterna, då de anslogo premier för visad skjutfärdighet inom skarpskyttekårerna och denna åsigt var det som åter lifvade upp ett intresse, som aldrig varit fullkomligt utslocknadt. Det ligger för öfrigt i sakens natur, att så länge qvarståendet eller ej, deltagandet eller ej i skarpskytteöfningarne är frivilligt, så länge behöfves det en ständig omsättning af aktiva ledamöter inom kåren. De fordna in tresserade ungdomarne bli så småningom, undan för undan, män i staten, de knyta Hymens ljufva rosenband och då, likasom i så många andra fall, måste Mars ge vika för Veneris böner. Några framhviskade böner, ett tärfylldt ögonkast, några — nej, många, många varma tacksamhetskyssar utlofvade i belöning — och uniformen hänges längst ini garderoben eller försvinner för alltid såsom en passande habit åt vår beskedlige Andersson, månadskarlen, du vet, min söte gubbel Det är således den raska, modiga, kraftiga, oförstörda ungdomen, som oupphörligt bör rekrytera de frivilliga kårernas leder och den har, utom den oskattbara vinsten af ett friskt humör i en sund kropp deraf äfven en annan fördel, den nemligen, att, efter inskrifning, öfning och vederbörlig approbation inom någon af rikets skarpskyttekårer, undslippa första årets beväringsösningar. Vi erinra derföre hvar och en, som känner sig hugad att af detta eller andra skäl ingå bland Göteborgs skarpskyttar attinskrifningen, för befrielse från nästa ärs beväringsexercis bör ha skett före d. I nästk. April, ätvensom att anmälningar kunna göras hos kårens sekreterare, stadsrevisor J. A. Julin, hos rekrytchesen, styckjunkaren C. E. Westholm samt hos hrr kompanichefer: arkitekten A. Ljungqvist, handelsbokh. II. ÅSternhagen och grossh. F. O. Strömman. Det blodiga skådespel, hvartill verlden nyss varit åsyna vittne och som — hvem förmår spana in i framtiden? — kanhända endast varit prologen till ännu förfärligare scener, har nogsamt bevisat, hvar den största tryggheten för ett lands försvar i vår tid måste ligga, om på grunden af stående armå6er eller allmän vårnepliyt. Vi veta äfven alla, att vårt lands nu församlade Riksdag fått sig till afgörande förelagdt ett förslag till omorganiserandet af vårt landttörsvar, enligt hvilket just de värnepligtige, d. ä. kärnan af nationen, hvarje svensk man mellan 21 och 40 år, skola komma att utgöra Åarmåns betydligare hufvuddel. Skarpskytterörelsen var värnepligtens förelöpare och vi skulle frestas att finna dem båda stå i samma förhållande till hvarandra, som de leksaker, dessa kaskar och harnesk, af papp och guldpapper, dessa sablar af bleck och dessa gevär laddade med kork eller ärter, som utgöra en yster pojkes högsta dröm i julklappsväg stå till kungliga preussiska eller baierska fältmunderingar, mer eller mindre brokiga sablar, tändnålsgevär och Kruppskanoner, vi skulle frestas till en dylik jemförelse om vi icke istället och fastmer ansågo skarpskytteidån just komplettera värnepligten. Krigets svåra och dystra konst kan nå sin fulländnivg äfven den och ehuru man måste beklaga att menniskans intelligens äfven i vår på civilisationens bana långt hunna tid, nödgas sysselsätta sig med någonting menniskonaturen så absolut förnedrande, torde det vara obestridligt, att om skarpskytteiden förmådde verka till en hvarje år under hela värnepligtstiden iörekommande längre öfning i exercis och skjutning, skulle detta bringa an Ran Ja 2 Jo Jo oo AA ooL OM Pp mm mo — —— O— — —