Göteborgsposten – 1 mars 1871, sida 3

Ur dagens krönika. Lägg allvar i leken! Sällan, om någonsin, har väl en ids blifvit omfattad med större entusiasm än den, som helsade nationalbeväpningsfrågan, då denna i början af 1860 talet började diskuteras. Det var alldeles, som om man kastat en gnista i en krutdurk, patriotismen slammade upp med en låga så stark, att den började göra ondt i ögonen på en viss god vän på andra sidan Botniska viken; ung och gammal, fattig och rik, alla ville vara med; komitter nedsattes, ponningmedel subskriberades, förslag till stadger och — uniformer ventilerades och olutligen uppstod öfverallt inom våra landamären den ena skarpskytteföreningen efter den. andra. Med nit och lust bedrefvos de nödvändige, förberedande öfnmgarne i handgrepp och öfriga delar af gevärsexercisen. Skinande medelåldringar, som redan börjat lägga på gubbfläsket, grepo med allvar och itver tag i de klumpiga flintläsgevär, som K. M:t och Kronan ur sina förråder benaget upplåtit för detta ändamål och rörande var det att se huru de bittida och sent knogade på sina vapen?, energiskt sträfvande efter precision i de vådligaste tempon, allt under det uniformen höll på att epricka sönder i hvarje söm och svetten lackade utför deras runda kinder. Dulce et decorum est pro patria sudare! Smärta, veka ynglingar, med händer så hvita och kinder så glatta som qvinnors, voro efter några månaders öfaingar lika solbrända, högbröstade och manhaftiga, som arbetets söner bredvid dem i ledet, och månget gammalt gråskägg kände sig vid åsynen af allt detta ung på nytt och lät inskrifva sig bland fosterlandets äkta söner. Och iden grep alltmera omkring sig. Snart fanns det knappast någon by, mycket mindre någon stad, som ej egde sin frivilliga skarpskytteföroning, egna musikkårer upprättades och fina fruntimmersfingrar sömmade åt de raska gossarne präktiga stridsfanor i silke och guld. Skarpskyttarne i sina nätta, gröna, grå eller blå uniformer, sina mer eller mindre pittoreska hufvudbonader, med sina blixtrande gevär, flygande sanor och klingande spel voro innan kort nära nog lika populära i stad och på land som de gudomliga studenterna med sina hvita mössor och sin förlöriska sång. Den 30 Oktober 1860 konstituerade sig Göteborgs Frivilliga Skarpskyttekår, wgörande då något öfver 190 man, fördelade på 1 kompani och 4 korporalskap. Huru kåren sedermera utvecklat sig så att den en gång omfattat ej mindre än 10 kompanier, deraf 5 inom sjelfva staden, torde vara väl bekant för hvar och en, som varit intresserad af att följa dess verksamhet. Lika litet torde vi behöfva erinra om dessa för hvarje deltagare städse mionesvärda utfarter till lands och vatten, på ångbåt, på jerneäg eller på egna marschuppöfvade skarpskytteben? Förgätna äro ej — och bli helt säkert aldrig — manörrerna på Skedala, Sanna och Tånga hedar, lika litet som de glada stunderna på Katten i Halmstad och if de muntra skarpskyttelägren på Sanna hed, Litregementets husarers oficerspaviljong dersammastädes ej till förglömmande ja, lika litet som den stora reträtten vid Tånga bro, minnesvärd, äfven den, (reträtten nemligen!) om också ej i fullt samma mening som allt det andra! Vi påminna oss ännu så lifligt en episod