Göteborgsposten – 27 februari 1871, sida 2

debud 1 Frankrike, lord Lyons, skildra de stormande scener, som underrättelserna om nederlagen vid Woerth och TForbach framkallade inom de franska kamrarne. Redan d. 12 Aug. ekref sändebudet, att ett nytt nederlag måste gifva den napoleonska dynastien dödsstöten, och han betviflade till och med, att en seger skulle kunna förekomma en revolution. Under de underhandlingar, som egde rum mellan de neutrala makterna, tog isynnerhet Italien ifrigt till orda för, att dessa makter skulle knyta sin neutralitet till bestämda förklaringar, under det England visade minsta lusten att gå in härpå. Resultatet af dessa underhandlingar blef som bekant ytterst tarfligt, i det att de neutrala makterna inskränkte sig till att utbyta försäkringar om, att ingen af dem skulle deltaga i kriget, utan att först halva gifvit de öfriga ett meddelande härom. Så Jinge kejsardömet bestod, motsatte sig Frankrike hvarje inblandning af de neutrala makterna, hvartill det då likväl fanns någon utsigt. Det var uppenbart, sade furst Latour duvergne, som en kort tid var utrikesminister under general Palikao, att Frankrike ej kunde under närvarande förhållanden lyssna till bemedlingsförslag, ifrån hvilken sida de än månde komma, Senare yttrade han till lord Lyons, att Frankrike skulle visa stor holsamhet, om det vunne en lysande seger, och att det då gerna skulle träffa en öfverenskommelse, som gillades af Europa. Ryssland visade då håg för bemedling, och Österrike och Italien föreslogo, att de neutrala makterna skulle ingå en bestämd öfverenskommelse; men England nekade att inlåta sig härpå. Med kejsardömets fall inträdde en vändpunkt i Englands förhållanden till de krigförande makterna, i det England nu oupphörligt mottog uppmaningar från fransk sida om att företaga en inblandning och göra Preussen förslag. Redan straxt efter republikens utropande yttrade Jules Favre till lord Lyons, att Frankrike gerna skulle vilja afsluta ett vapenstillestånd, om en neutral makt härtill tog initiativet, och att det skulle glädja honom, om ett bemedlingsförslag framlades för Preussen på grundvalen af Frankrikes integritet. Men lord Granville, Englands utrikesminister, svarade, att ett bemedlingsförslag skulle mera skada än gagna, om man icke hade anledning att antaga, det båda parterna skulle ingå på den föreslagna förlikningen; deremot ville han med nöje åtaga sig att till Preussen öfverlemna förslag, hvilka kunde leda till fred. Jules Favre gick beredvilligt in härpå, och d. 9 September öfverlomnade det österrikiska sändebudet i Paris, furst Metternich, till lord Lyons ett bref från Favre, i hvilket denne anmodade det engelska sändebudet om, att ögonblickligen förelägga Bismarck följande fråga: År grefve Bismarck villig att inlåta sig i muntliga underhandlingar om ett vapenstillestånd och om en konserens för fredsvilkorens fastställande, och med hvem vill han i så fall samtala härom ? På grund af krigsförhållandena åtgick det någon tid, innan svar härpå kunde erhållas. Emellertid gjorde Favre upprepade gånger försök att förmå England till att vidtaga åtgärder för ett vapenstillestånds åstadkommande, men han fick likasom Thiers, då denne kom till England, städse det svar af lord Granville, att en bemedling var omöjlig, om icke förslag uppstäldes, hvilkas bifallande af båda parterna kunde anses för sannolikt. Slutligen kom grefve Bismarcks svar, hvilket lord Granville d. 13:de befordrade till Paris. Den nordtyske förbundskansleren förklarade, att de åtgärder, som den nuvarande regeringen 1 Paris företog, icke kunde anses för Frankrikes, emedan det franska folket nu icke erkännt henne och derför att de ; främmande makterna icke kände någon annan skkuverän än Napoleon III. Medan denna depesch ännu var under väg till Favre, fick Jord Granville underrättelse af lord Lyons om att den franske utrikesministern ville sjelf j begifva sig till Bismarck, för att öppet förklara, att regeringen icke blundat för fälttågets resultater, utan var redo att gå in på nästan allt, så framt territoriets integritet respekterades. Derctter utfärdade Bismarck i Reims det cirkulär, hvari han förklarade, att de tyska regeringarne ville flytta Tysklands vestra gräns längre fram, för att betrygga sig mot angrepp, och taga i besittning de fästningar, från hvilka Frankrike hotade det. Då nordtyska sändebudet i London, grefve Bernstorsl, upplåste detta cirkulär för lord Granville, frågade denne, om preussiska regeringen härmed uppmanade England till att yttra sin mening rörande innehållet. Härpå svarade grefven nej, likasom Tyskland för öfrigt alltid visat sig ovilligt att fråga England eller någon arnan makt om deras åsigt. Lord Granville fann sig uti denna afvisning och företog intet, som stred mot Tysklands fordringar. Det på Bismarcks märkliga cirkulär närmast följande intressanta aktstycket meddelar innehållet af ett samtal, som lord Lyons hade d. 15 Sept. med den delegerade franske utrikesministern i Tours, grefve Chaudordy. Denne betonade ifrigt, att England icke längre borde uppskjuta med att erkänna den nationala försvarsregeringen; men lord Granville vägrade åter sitt bifall härtill, liksom han nyss förut gjort med Thiers under dennes vistande i London. Frankrikes försök att förmå de 1