Göteborgsposten – 27 februari 1871, sida 2

Farvre. Preussens fordringar voro enligt den sfranske utrikesministerns förmenande af den beskaflenhet, att Frankrike aldrig kunde gå in på dem, och han ansåg sig derför berättigad att anropa hela verlden om bistånd. Den i tid var nu förbi, då det kunde vara fråga om jen blott enkel bemedling. Makterna borde smot Preussen föra ett språk, som ej kunde missförstås, och vidtaga åtgärder, hvilka inneI bure en borgen för, att de icke talade för i döfva öron. Han hade, fortfor Jules Favre, gjort allt möjligt, för att ernå fred på vilkor, som betryggade dess varaktighet, och han var villig att göra bvilken uppoffring som helst, för att ernå ett sådant mål. Det var hvarken hans eller Frankrikes skull, att kriget fortsattes, och han ansåg sig berättigad att påkalla Europas aktiva inblandning. D. 4 Okt. afsändo lord Granville sitt svar på denna uppmaning till lord Lyons. Sedan den engelske utrikesministern afgifvit en redogörelse för Englands hållning efter krigets utbrott, förklarade han till sist: Efter den uppmaning, som provisoriska regeringen nu riktat till oss, är det uppenbarligen dess afsigt att genomdrifra, att de neutrala staterna i nödfall med väpnad makt understödja de föreställningar, som de skulle göra Prenssen. II. M:ts regering är förpligtigad att uttryckligen framhålla, att hon för sin del icke är beredd på att slå in på en sådan väg eller att göra de öfriga makterna något förslag härom. Hon kan endast längtansfullt atvakta det ögonblick, då det visar sig någon utsigt till, att denna sorgliga strid bringas till slut genom de båda krigförande makternas klokhet, moraliska mod och hofsamhet, eller då ett tillfälle erbjuder sig för de neutrala makterna att utöfra sitt inflytande för att få freden återställd. Den provisoriska regeringen uppmanade ej blott England, utan äfven alla de neutrala makterna till en beväpnad inblandning. Icke långt efter den här anförda episoden uppläste gretve Chaudordy för lord Lyons en depesch från Jules Favre, hvari denne i ganska bittra ordalag beklagade sig öfver, att de europeiska kabinetten lemnade Frankrike i sticket och uttryckligen ålade Chaudordy att anropa Italiens beväpnade motstånd. Den engelska regeringen lät emellertid icke inverka på sig häraf, och först d. 11 Okt. uppgaf hon så till vida den ställning, hon hittills intagit, att lord Granville tillät sig att gifva den provisoriska regeringen ett råd. Han skref neml. under pämnde datum till lord Lyons: Om ett dylikt tillfälle åter skulle erbjuda sig för eder, så skall ni då framhålla, att ni visserligen icke erhållit instruktioner för uttalande af någon åsigt angående fredsvilkoren, men att med nödvändighet framgår af en del af min depesch d. 4 Okt., hvari jag besvarade den franska regeringens begåran om aktivt understöd, att det enl. den engelska regeringens törmenande ligger ett stort hinder för freden i den seghet, hvarmed hr Jules Favre fasthåller vid det vilkoret, att icke en fotsbredd land eller en sten ur fästningarne skall afträdas. Skulle det under samtalets gång visa sig någon beredrillighet hos den franska regeringen att uppgifva den ståndpunkt, som hon intagit, så skall ni spörja, om ni är bemyndigad att meddela detta till H. M:ts regering och i så fall genast telegrafera till mig. Chaudordy hade emellertid d. 5 Okt., således dagen efter det Englands svar på Frankrikes anmodan om en beväpnad inblandning afgått, uttalat sig till lord Lyons om de neutrala makternas inblandning. Han sade: Det är möjligt, att det ges vilkor, angående hvilka Frankrike och Tyskland kunna bli eniga, om de neutrala makterna föreslå Tyskland sådana vilkor och derpå bestämdt fasthålla vid dem, under det att ingen af de krigförande makterna skulle vara i stånd att föreslå den andra parten dem. Vid detta tillfälle uttalade sig lord Lyons med ogillande om Gambettas handlingssätt. Gambetta hade just då anländt från Paris till Tours, och hans första steg hade varit att upphäfva dekretet om anställande af val till en nationalförsamling, hvarigenom kriget förlängdes till oberäknelig tid. Alven Österrike anmodades af den provisoriska regeringen om bistånd, och grefve Beust visade sig icke ovillig att gå in härpå. Enligt en depesch från lord Granville till engelska sändebudet i Wien, lord Bloomfield, hade neml. grefve Apponyi, Österrikes sändebud i London, meddelat den engelska regeringen, att provisoriska regeringen vädjat ull Österrike om aktivt bistånd, äfven för den händelse att Ryssland skulle tortfarande intaga sin närvarande hållning. Grefve Beust svarade, att Österrike af vissa skäl, hvilkas giltighet såväl kejsar Napoleon, som senare Thiers och Jules Favre erkänt, oaktadt sina sympatier för Frankrike, vicke var i stånd att isoleradt uppgifva sin neutrala ställning; men England och Ryssland kunna träda emellan. IIärpå svarade lord Granville i den nämnda depeschen till lord Bloomfield: Fastän de skäl, som grefve Beust angifvit i sitt svar på den franska regeringens anmodan om aktivt bistånd, icke äro identiska med de skäl, som H. M:ts regering gjort gällande, (Beust hade nyligen låtit förstå, att Österrike endast höll sig tillbaka under tryckningen af omständighetrrnas tvång), och fastän II. LXC. gjort anmärkningar, hvilka jag icke kan godkänna, är det likväl tillfredsställande att se, att den politik, som de båda regeringarne följa, år densamma. D. 13 Okt ingick franska regeringens svar på lord Granvilles ofvan anförda instruktion till lord Lyons om, att gesandten skulle förehålla densamma ohållbarheten af dess integritetspolitik, och svaret löd, att dem franska regeringen ännu alltjemt stod fast vid sitt första program. Lord Granville tyckes likväl icke hafva fullt trott derpå, eftersom han i en skrifvelse af d. 16 Okt. till det engelska sändebudet i Petersburg sade, att det fanns något skäl att antaga, att den provisoriska regeringen skulle gå in på att slopa fästningsverken kring Strasbourg och Metz. och han