Göteborgsposten – 24 februari 1871, sida 1

— Fyra! Jag såg blott tre. — Åh, jag fällde en i början nära smedjan. Fann ni ej honom? tillade han vänd till George. . — Nej, vi funno ingen annan än denne, svarade George pekande på Cole. — Nå tala nu ej alla på en gång, sade mr Raby. Mitt råd till er är att ingenting säga för att ej göra er sak värre. Men om ni vill säga något är jag skyldig att höra derpå. — Nåväl, sir, sade Cole, hvad jag vill säga är detta: hvad behöfva vi anlita lagen för denna sak? Om ni beskyller mig för att ha slagit honom med en blypiska, scdan han slagit mig med en hammare, skall jag beskylla er för att ba skjutit på mig. — Det är en sak er och mig emellan, sir. Ni skall nog få erfara att en person har rättighet att skjuta en missdådare för att rädda lifvet på en annan person. Håll er nu till saken. Har ni någon ursäkt att andraga för ert öfvervåld mot denne unge man? (Vänd till Henry) Ni är blek. Ni kan sitta ner tills er tur kommer. — Ej i detta hus. — Och hvarföre ej i detta hus, om jag får fråga ? Är ert eget hus bättre? Intet svar från Henry. En blick af bestörtning och oro från Grace. Men hon var rädd för att yttra sig efter den påminnelse hon nyss fått. — Nåväl, sir, sade Cole, han vanhelgade er kyrka, For ts.