Göteborgsposten – 24 februari 1871, sida 1

krassa rust-och rotehållareintresset att betinga sig fördelar (indelningsverkets upphäfvande) på de öfriga skattdragandes bekostnad. Mot en eftergift af 8 å 9 millioner rdr årligen till rustoch rotehållareintresset är det som nämnde intresse vill medgifva införandet af allmän folkbeväpning. Men det förekommer mig uppenbart, att bakom detta anspråk döljer sig en annan plan. Antag att indelningsverket upphäfves och att den lösliga armborganisation verkligen antages, som man vill uppställa gent emot den af krigsministern nu framlagda, så skall det icke dröja många år innan klagan förspörjes deröfver, att de vapenöfningar som med de värnepligtige anställas både äro för kostsamma och medtaga allt för många dagsverken; reduktioner skola påyrkas och representationen nedsätter då successive anslagen till vapenöfningarne, äfven derföre -att den politiska ställningen är så fredlig, och när ytterligare några år förflutit så har Sverige endast en folkbeväpning på — papperet. Hr Ola Boson Olsson har skyndat, enligt Dagens Nyheters anvisning, att motionera, det konstitutionsutskottet måtte till riksdagen inkomma med sådana förslag till grundlagsändringar, att konungen icke berättigas förklara krig utan med riksdagens medgifvande. Emedan nämnde tidning icke föreslagit huru de påyrkade grundlagsindringarne skulle formuleras, så har icke heller motionären dermed försökt sig. Men begge dessa grundlagsförbättrare hefva förbisett, att för konseqvensens skull borde väl konungen ock beröfvas rättigheten att sluta fred. Här påträffas således en ganska stor lucka i deras politiska skarpsinnighet, endast jemförlig med deras okunnighet i våra konstitutionella förhällanden. Det är nemligen rent af omöjligt att konungen mot sina ansvariga rådgifvares föreställningar skulle kunna börja krig, utfärda riksdagskallelse och lyfta krigskreditivet. Konungens beslut om dessa åtgärder måste kontrasigneras af vederbörande ansvariga ministrar, och vore krigsförklaringen opåkallad, så är det otvilvelaktigt att ingen — huru lockande det annars måtte vara att få entrå i rådkammaren — skulle vilja ikläda sig ansvaret att medverka till en af opinionen ogillad åtgärd. Motionären erinrar — utan allt behof — att han icke är hemma i den högre politiken, hvarom hans motion ock bär tillräckligt vittne; men han kunde gerna erkänt att han icke heller är hemma i vår egen historia, hvilken gifver vid handen att en af egennytta dritven riksdagsmajoritet äfven har förmått framtvinga olyckabringande krig, och han torde möjligen hafva någon kanskap om, att oaktadt tillvaron af 13 R. f. förmådde konungens rådgifvare, just emedan de voro ansvariga för sina råd, att för några år sedan afstyrka en då nära förestående krigsförklaring. Då hr S. A. Hedin under debatten om statsverkspropositionen karakteriserade diplomatien som en humbug och antydde att han rörande tredje hufvudtitelns ordnande skulle väcka en motion, kunde man väl icke gerna föreställa sig att yrkandet om nedsättningen å anslagen för samma hufvudtititel skulle inskränkas till 56,800 rdr. Men nästan märkligare är, att då motionären vid ofvannämnda tillfälle med allt skäl varit öm om Sveriges anseende, så lägger han nu med mycket ettertryck an på att framställa vårt land så, som vore det verkligen i politiskt afseende afsigkommet. Om förhållandet vore sådant, så behöfde ju Sverige alls icke vara representeradt i utlandet? Det är otvifvelaktigt att Sverige kunde ega en mera utmärkt diplomatisk kår; men icke blir den det genom att illa aflönas, och icke höjes densammas anseende i utlandet genom att nedsättas hemma. Pätagligt är äfven att hr Hedin förbisett att med Sverige är ett annat land förenadt, nemligen Norge, och att dessa begge länder gemensamt intaga det tredje rummet i afseende på sjöfarten, och att just på detta område förvecklingar uppstå, som vida lättare kunna lösas af en mihisker än af en konsul, hvilken, om han än vid flera tillfällen skulle kunna ersätta den förre, ingalunda förmår uppbära sitt lands anseende, derest icke äfven han är ganska väl aflönad. Om, såsom hr Hedin antyder, ministerposten i Madrid indroges, så skulle det ganska säkert i Norge väcka stor missbelåtenhet, till följd af de betydande handelsaffärer som norrmännen bedrifva på Spanien, och det visade sig för ej så länge sedan, att just emedan de, förenade rikena hade en minister i Madrid, så blefvo, efter hans föreställningar, beslutade A —