Göteborgsposten – 23 februari 1871, sida 2

Han trodde i början att det var en ny dröm. Men ucj, den man hvilken tillfogat honom de slag hvaraf han led gick tätt bredvid honom mellan två storväxta karlar. Littlo suckade. — Nå det var väl att ni repar er, sade oa vänlig röst straxt bredvid honom. Det var George, smeden. — Huru, är ni här? sade Little. — Ja, sir, och jag är riktigt glad öfver att höra er tala igen. De skurkurne! Och att de allsammans kommit undan utom en enda! Är ni mycket skadad, sir? — Jag lider förfärligt, men har inga ben bräckta. Han tillade derefter med en hviskning: — Hvart för ni mig, George? — Till Raby Hall, var det framhviskade svaret. — Ej för allt i verlden vill jag dit! Om ni är min vän så släpp mig och låt mig smyga mig bort. — Bed mig ej derom, sade George. Huru skulle jag sedermera kunna se squiren i ansigtet? Han öfverlemnade er i min vård. — Jag är således en fånge! utbrast Henry. George sänkte hufvudet men svarade ej. Äfven Henry bibehöll derefter en butter tystnad.