Göteborgsposten – 23 februari 1871, sida 2

rike, hatven j icke haft ett välvilligt ord. Tysklands krigföringssätt betecknades af tal. som barbariskt. an upplåste flera tyska dag: ordres, bl. a. en från prins Friedrich Carl, som uppmanade till utretande af den röfvarehord, som kallades den franska armen. Goldsmid understödde regeringen, som enligt hans åsigt gjort allt möjligt för fredens återupprättande, och han menade att en annan politik skulle ådragit den allmänt ogillande. Royston, som ansåg hela olyckan härleda sig deraf, att kngland lemnade Danmark i sticket, gillade visserligen, att regeringen hållit sig neutral, men betviflade, att det var klokt att isolera sig. Horsman förklarade, att Frankrike ensamt hade skulden till kriget. Eftersom det förlorat, måste det betala, under det tyskarne voro berättigade att uppställa garantier för freden. Henry Bulwer hoppades och trodde, att Preussen skulle gå in på hofsamma fredsvilkor. Han hyste särskilt den förhoppning, att Preussen skulle låta sig nöjas med Elsas och Jåta Frankrike behålla Metz. Han ansåg Herberts förslag vara ett hinder för detta måls ernående. Howes understödde deremot förslaget, anseende, att det besegrade Frankrike skulle nödsakas att ingå på Preussens vilkor, om icke de neutrala makterna åtminstone uttalade sin åsigt. Cochrane ansåg hvarje landafträdelse innebära fröet till ett nytt krig. Torrena sade, att England borde efter Sådan återkallat sin gesandt från Berlin, Gladstones yttrande känna våra läsare redan, och äfven resultatet, ate Herbert tog sitt förslag tillbaka. Utanför parlamentet antager rörelsen ibland engelska folket en allt bestämdare karakter. Idag hålles i Freemansons-Hall i London ett nytt stort arbotaremöte till förmån tör Frankrike. Vid ott förberedande möte, som hölls d. 8 d:s i Exeterhall föreslogos flera resolutioner, hvilka gingo ut derpå, att en deputation af ansedda parlamentsmedlemmar och representanter för de större städerna i Storbriannion uppmana Gladstone till att föreslå en allmän europeisk kongress, hvars hufvudändamål skulle vara att minska krigsrustningarne. Till sist antogs en resolution, i hvilken uttalades den förhoppning, att man skulle sluta en fred, Åsom är värdig en verkligt civiliserad och kristlig nation och hvilken kan bli en borgen för Europas framtida fred samt leda lill välvilja mellan alla folk, i stället för att bli en källa till hat och fortsatt fientlighet mellan sastlandets tvenne största nationer?. Oviljan mot tyskarne ger sig luft på mångahanda sätt. Så ha arbetarne ilr gt agiterat mot anslåendet af en hemgift till prinsessan Louise för hennes stundande giftermål med marquis of Lorne (den har dock bifallits af underhuset); och på ett möte i närheten af Ilolborn beslöt man i sammanhang härmed vatt förorda borttagandet af alla pensioner från staten, hvilka utbetalas till tyska prinsar. Sannolikt. skall den engelska regeringen af denna dubbla tryckning tvingas till att inu en gång försöka en inblandning, hufvudsakligen för Metz och Moselleliviens bibehällande åt Frankrike. Hon har också skickat sitt sändebud i Bordeaux, lord Lyons, till Paris, för att vara tillstädes hos de franska underhandlarne; likasom hon i Odo Russell har ett särskilt ombud i det preussiska högqvarteret. Men Gladstone har genom ett oförsigtigt yttrande förtagit verkan at ett eventuelt kraftigt uppträdande å deras sida. Udo Russell hade nemligen under förhandlingarne i Versailies ang. öppnandet af Svartahatskonferensen yttrat till Bismarck, att den engelska regeringen mäste, om parisertraktaten godtyckligt uppsades, förklara Ryssland krig, antingen England hado bundsförvandter eller icke. På en förfrågan ang. detta yttrande i underhuset förklarade Gladstone, att han visserligen gillade det, men att Odo Ruasell bezagnat det utan regeringens bemyndigande. Det är ej svårt att förutse följderna af en sådan desavouering. Om England nu vill utöfva en tryckning på Preussen i fredsunderhandlingarne och Odo Russell för ett kraftigt, kanske tillochmed hotande språk, så kan Bismarck åberopa sig derpå, att han har den engelske premierministerns egen förklaring, att Odo Russell uppträder på egen hand och blott vill söka att skrämma honom. LIndep. belge vill äfven veta, att Bismarek skulle framlägga Preussens fredsvilkor i form af ett ultimatum, som naturligtvis måste utestänga hvarje kraftigare inblandning af de neutrala makterna, om dessa icke gilva ett materielt eftertryck åt sina ord. La France varnar sina landsmän för att hängifva sig åt en falsk säkerbetskänsla. Under de närvarande sörhällander a skal: Frankrike nödgas att finna sig i mycket, innan det äter upptager kampen; man bör dock vara förberedd på allt och på, att prenssarne, i trots af stormakternas ifriga föreställvingar, skola framkomma med fordringar, på hvilka ingen regering, intet parti kan ingå. Parisertidningarne berätta, att en grupp deputerade vid nationalfärsamlingen, hvaribland Edgar Quinet, Louis Blanc och Victor Hugo, skall bafva beslutat att med protest 1.2— D NDND .. CA