Göteborgsposten – 22 februari 1871, sida 3

52 A till pappa som sysslar med vinkarafferna för att dölja sin förlägenhet, säger du till någon af dem din innersta tanke: Tag mans och ge den der bångstyriga bytingen en dugtig risbasta, det förtjenar och behöfver han ), säger du månne detta? Jo vackert, du torkar helt beskedligt dammet af dina knän och småler på sin höjd ett sötsurt: Lilla Klas är en riktig liten rustibus! Vi gå längre fram i tiden. Rustibusen har kommit ut i verlden, har lärt sig solkskick äfven ban, hans medfödda lifliga lynne och goda hufvud ha fått en bättre riktning, hans i barndomen så störande och förargliga observationslörmåga har han användt på inhemtandet af bildning och kunskaper, han har förvärfvat sig oberoende, han blir kär i en ung, älskvärd flicka, icke vacker, men bjertegod, och han förtofvar sig. Hela verlden småler åt de unga tu. Man trycker deras händer och är så törtjust, så förtjust! Min hedersbror, det gjorde du sen så rätt i, en riktigt söt flicka, jag gratulerar dig af innersta hjerta! säga vännerna midt i ansigtet, men på ryggen heter det kanhända: År karln galen som går och gifter sig med ett sådant hampspöke? För resten det måtte bli ett herrligt lif! IIvad ha de att lefva af? Lumpna fyratusen krigare, har han om året det å alltsammans, och hon, hon har ej så mycket som ett ruttet lingon, en gång! (Det är inom parentes sagdt för märkvärdigt, hvad verlden alltid på pricken vet, hvad man har!) Och väninnorna kyssa och smeka sin lilla, englarara Mathilda, som fått en sådan genomhygglig fästman, men der borta i vrån skocka de sig tillsammans och småskratta i mjugg: Nå ja, hon har då inte koketterat menskligt för att få den der förargliga notarien, hvem ville för resten ha honom, puh, det säges allmänt att han dricker! Och du sjelf? Ja, du går naturligtvis på gratulationsvisit, de unga tu ha ej ögon för någon annan skapad varelse på jorden än hvarandra och hvem kan väl förtänka dem det? Jo, just du sjelf: dina fint svarfvade välönskningar ha ej blifvit nog varmt emottagna, ett: tack! hjertlig tack! var alltsammans, du anser dig negligerad, blir stött och mumlar, då du spatserar utför trapporna och sveper tulubben väl omkring dig: En morsk herre, det der, nå ja, oborstad har han då varit i alla sin dar och en sådan flundra till fästmö, han skaffat sig sen, just ett passande par! De bli gifta och se sina vänner hos sig. Vännerna komma, äta och dricka sig mätta och otörstiga, buga, viga och skrapa vid afskedet, men väl nerkomna på gatan heter det: Sådant knussel, inte en enda droppa vin till supgn eller också: Jo di der slår på, fem rätter mat till qvällen och Champagne på köttet! Det bär rakt åt Helsingland i längden! I båda fallen blir vanligen det slutliga omqvädet: Fy tusan, så tråkigt! Vårt par framlefver emellertid flera lyckliga år vid hvarandras sida, familjen tillökas hvarje år och den stojande barnskaran rundtomkring dem tröstar dem snart för de samqväm, hvari de ej längre ha råd att deltaga. Mannen arbetar som en slaf för sin familj, hans hufvud och kunskaper hjelpa honom förbi den ene mindre väl utrustade eller mindre arbetsamme kamraten efter den andre och nu bli vännerna alltmer tunnsådda, nu visa de sig understundom sådane de i sjelfva verket äro, de ta artigt af sig hatten för f. d. kamraten, numera förmannen, men lyssna om ni behagar, till hvad som yttras i gruppen, så fort han väl hunnit förbi: Jo den der har haft tur, ban! Klena kunskaper, bara oförskämdhet och glåptur alltsammans! Nå, har ni hört så snålt det der herrskapet har blifvit! Hustru min talte om häromdagen — men för allt i verlden, inte mina ord igen! — jo, hon talte om, att deras pigor... ha, ha, ha, mina herrar, de ha bara två... och sex eller sju barn, gentilt herrskap... hustru min talie om att pigorna berättat att frun sjelf syr både sina egna och barnens kläder, att de ha välling och ölsupa två gånger i veckan och att herrn sitter hemma hvar eviga qväll och läser högt för familjen... Trefligt nöje, men fåse... hur ban knogar och spar, blir han rik karl innan ban dör! Apropos, go herrar! Ska det vara en liten vira i afton, i all anspråkslöshet.... hustru min talte om att hon kommit öfver letvande färsk hummer och några delikata hjerpar... det är alltsammans! — Tack, tack, vi ska inte underlåta, ljuder det i korus från vänkretsen, men knappt har aftonens blifvande Amphitryon vändt ryggen till, förrän det — också i korus! — låter: ÅJo den der letver Svearne, han — på andras pengar! Men vi återvända till honom med glåptureo, han som knogar och spar, han som älskar att tillbringa sina lediga stunder i hemmet, som finner sin lust i att efter arbetets mödor finna vederqvickelse af att bibringa sin maka och sina barn sin bildnings rika skatter, göra dem förtrogna med hvad stora andar tänkt om det ädla och sköna i naturen, bos menniskan, och som slutar sin dag ej med hummer, hjerpe och en liten tuting ofvanpå, utan med att hos dem, som utgöra hans allt på jorden, inskärpa tacksamhet mot Honom, som satt menniskan ett högre mål före, än den blotta sinliga njutningen, än ögonblickets korta fröjder, hvilka kanske en gång skola gäldas med år af forsakelser och lidanden. Darnan . FHöfran lrat