Göteborgsposten – 22 februari 1871, sida 3

den sjelfständige, rättänkande mannen att stöta sig med en högt uppsatt förman. Sorg och bekymmer göra sitt inträde i det fridfulla hemmet — förr eller senare komma de som objudna gäster till hvarje hem — sörsakelser, förödmjukelser följa slag i slag, slutligen dör familjefadern, dock innan fattigdomen nunnit på fullt allvar göra sig hemmastadd i det trefna tjället. Han dör, utan skulder, efterlemnar, tvärtom, åt enkan och barnen en lifassurans, ej så ofantligt stor, det är sannt, men tillräcklig att göra framtiden tör modren i pekuniärt hänseende ej alltför molnbetäckt, att ge henne medel till fortsättande af barnens enkla, men omsorgsfulla uppfostran. Han dör och nu först får verlden ögonen upp för hvad han varit. Kors, heter det nu på den höge embetsmannens byrå, kors, är han död; ja, mina herrar, utan indiskretion sagdt, maken till expeditionskarl får jag aldrig, nej, miva herrar, aldrig! Un smula styf at sig, men ordentlig som ett urverk, arbetsam som en myra och briljant hufvud, riktigt briljant hufvud! Och så tar den höge herrn sig en pris ur sin gulddosa, snyter Big och tänker tör sig sjelf: hur f-n ska jag nu bära mig åt, de andra å dumhufvuden allihopa! Bland vännerna och kamraterna låter det nu så här: Så sorgligt! Har ni hört det bedröfliga dödsfallet? Ena pråktig karl, en äkta kärnkarl, och så exemplarisk sedan... har uppfostrat sina barn till riktiga mönster... inte en skillings skuld och en passabel lifassurans ... enkan är sauverad... och ändå var han aldrig någon knusslare ... minns ni hur qvick och rolig han var som student... ett geni var det... nå, gudskelof, vi voro då alltid goda vänner, det kan jag då säga på hans döda mull!!! Och i stadens tidningar skrifves det: Beklagligt dödsfall. Vi ha idag den sorgl:ga pligten att meddela frånlället af en man, som i allo varit en prydnad för vårt samhälle. Omutlig redlighet, solida kunskaper och en ovanlig arbetsförmåga, förenade med en sällsynt intelligens, ett skarpt och träffande omdöme, anspråkslöshet och tillgänglighet voro de egenskaper, som utmärkte etc. etce. Du sjelf läser kanske den vackra nekrologen vid ditt morgonkaffe och suckar andäktgi: lHå, hå! Jaså, har han också gåttall verldens väg, synd på karl... redbarheten sjelf... vacker sramtid ... stackars den lilla byggliga frun och de många barnen! Den oborstade sällen och öflundranha gått ur ditt minne. Grafven är porten till evigheten, är det en stråle derifrån, som så ofta gjuter ett förklaradt skimmer omkring de hädangångnes drag? Men der hemma i sorgehuset sitta enkan och barnen; midt i den djupa saknaden ha de en tröst: ett fläckfritt namn, ett lif af heder! se der hvad sanningen, den rena sanningen, utan all öfverdrifven hänryckning, men tillika utan orättvist underskattande till slut blet nödsakad att skänka åt en redlig mans jordiska sträfvanden! I lifvet fick deremot sanningen, som vi sett, och som vi dagligen se, ej sällan maka åt sig! Bulwer, den snillrike menniskokännaren säger någonstädes ungefär så här: Det ären mörk stund i en ung menniskas lif, då hon först får ögonen öppna för allt det svekfulla, det hycklade, det osannfärdiga, som möter henne vid hvarje steg i lifvet. Det är ett bittert ögonblick, som hon aldrig glömmer. Ack jo, hon glömmer det! Vi glömma det! IIuru snart lära vi oss icke i verldens strid att tjuta med ulfvarne: att småle åt våra ovänner och trycka afskydda rivalers händer, att lyssna till pigsqvaller om våra bästa vänner och för dessa pestera öfver det usla tjenstfolket, att ropa bravo åt en talare, som säger idel dumheter och applådera en sängerska, hvars toner äro lika rena som hennes rykte, att säga åt fula fruntimmer att de äro förtjusande och åt utstuderade koketter att de äro naturligheten sjelf, att buga oss för en man, som vi förakta och vända bort hufvudet då vi möta en vän, stadd på resan utföre!, att se gudsnådliga ut och anse oss Åväckta ena stunden och den andra uppträda som blodiglar mot utfattiga hyresgäster, kort sagdt att säga ja, men mena nej och tvärtom. Och ändå anse vi oss, som sagdt, för ganska hyggliga menniskor: icko vilja vi göra någon mask något för när. Nej — men verldslitvet, sällskapslifvet bar sina fordringar, sitt särskilda språk; Sanningens? Nej, konvenansens ! Må det emellertid då tillåtas oss här bifoga en liten sens moral, en omskrifning af en känd humoristisk, svensk skalds kärnuttryck! När vi sjelfva så handskas med sanningen: Ej hysom då detta djerfva hopp: Af andra höjas till enelar oonp: