Göteborgsposten – 22 februari 1871, sida 3

Ur dagens krönika. Sanningen i lifvet. Natten till d. 3 Febr. afled i Pesth en af Ungerns mest bildade och hedrade ministrar: Josef Eätvös. En korrespondent från Pesth skritver om detta dödsfall till en tysk tidning: Allt här i Pesth står under i intrycket af denna svåra förlust. Filosofens bittra ord: -Vill du imorgon erkännas såsom en stor man, så dö idag, har väl sällan funnit en så träffande tillämpning, som vid detta tillfalle. De deputerade förklara: Eötvös har varit störst som parlamentstalare och ingenstädes ekall man känna hans förlust så djupt, som just i dessa kretsar; medlemmarne i Ungerska Akademien mena: Å deputerade kammaren finnes det tillräckligt med vältalare, men inom den lärda verlden skall ingen kunna ersätta Eötvös och medlemmarne af det vittra Kisfaludysällskapet befara, att Ungern aldrig mera skall få se en skald uppstå, sådan som Hötvös! Och likväl, om det idag är svårt att säga, i hvilka kretsar den ädle hädangångne har sina uppriktigaste beundrare, så hade det igår varit ännu svårare att säga, i hvilka kretsar han hade sina största och mest förbittrade motståndare. Sanningen, den rena sanningen, utan all öfverdritven hänryckning, men tillika utan orättvist underskattande, torde väl lyda så: att Eötcös var bättre än sitt rykte under lifvet, men dock icke motsvarande sitt rykte efter döden. Dessa rader ha föranledt oss till några reflexioner öfver huru det i sjelfva verket förhåller sig med sanningen här i lifvet? Sanningen, denna strålande gudinna, i hvars tjenst vi alla tro oss stå, vi allesammans hyggliga medborgare och medborgarinnor, som åtminstone hvarannan Söndag gå i kyrkan och en gång om året till Herrans bord, som vörda och ej bryta mot gillande lagar och författningar — åtminstone ej så uppenbart, att vi få något obytt med den verldsliga rättvisan — som sköta våra pligter, göra hvar man rätt och ej äro skyldiga en medmenniska en vitten? Vi, som sått ren vårdad uppfostran, som gått i dansskola redan i vår grönaste ungdom, som kunna skicka oss i en salong och äta med gaflel utan alt såsa ner vår egen eller våra grannars toilette! Låtom oss ett ögonblick so efter, om det förhåller sig så alldeles helt med vår sanningsdyrkan. Om vi icke förneka i praktiken hvad vi så entusiastiskt asguda i teorien! Låtom oss börja från början! Mottaga vi ej det lilla barnet redan vid dess första inträde i liftvet med en osanning? Hvar finnes väl den manlige eller qvinliga vän i huser som då en ötverlycklig tar eller mor, triumferande presenterar ett litet bylte med kostliga lenkläder. hvarur framtittar ett lefvande, menskligt vägende med hy å la indianskt rödskinn och nygraddad hvetesimla, armrörelser som en nysiskad hummer och ögon som korinter i en saflransbulle, hvar finnes den, som icke med ett förtjust emäleende utbrister: Oh! Ett litet allisör sött barn, så lik sin pappa (eller mamma!), under det att det invärtes låter ungefär så här: Gud, en sådan gement ful unge! I Ungen växer till, blir bortskämd af pappa eller mamma, börjar redan vid 4 å 5 ärs ålder att få vara med om allt, dricker sin smutt champagne på köttet och sin mun portvin på desserten, en sullsjädrad gastronom i miniatyr. Du blir bjuden på middag i hu