Göteborgsposten – 22 februari 1871, sida 1

— — —— — lycklig. Jag är säker på att hon skulle älska er uppriktigt, om hon endast finge höra de ord från era läpper, som hvarje qvinna vill höra innan hon skänker bort sin tillgifvenhet. Blif ej ond på mig; tro ej att det kostar ringa på mig att gifva detta egendomliga men uppriktiga råd till en person som jag beundrar så mycket. Men jag iuser att jag skulle vara svag och sjelfvisk om jag fasthölle vid något, som jag förr eller seuare måste afstå ifrån och derigenom gjorde så många menniskor olyckliga, då alla böra vara lyckliga, utom kanbända jag sjelf. Ännu en gång förlåt mig. Tro mig ej vara blind; tro mig ej vara hjertlös; men tro att jag är en stackars flicka som försöker att vara god och vis och ej sjelfvisk. Skänk mig en rad för att säga mig att ni vill beakta mitt räd och att ni hvarken hatar eller föraktar Er tackssmma och olyckliga vän Grace Carden. Då hon affärdat detta bref kände hon sig heroiskt stämd. Nästa dag önskade hon att hon cj skrifvit det och afvaktade svaret med otålighet. Dagen derefter började hon undra öfver Littles tystnad, och småningom började hon känna sig sårad deraf. Hvad hon med så stor ansträngning skrifvit var säkerligen värdt ett svar. Slutligen fick hon i sitt hufvud att Little föraktade henne. Hon harmades då på honom derföre att han ej kunde inse hvilken uppoffriog hon gjort och för det han