Göteborgsposten – 22 februari 1871, sida 1

2 AUtI:l — — lärdomen i sig sjelf är dålig, utan äfven läraren och lärjungen äro dåliga-. — Samma tidning, som uttalat denna förkastelsedom mot Thalias konst, visade sig likväl nu bland dem som lifligast applåderade en af dess förnämsta tjenarinnor, Kristina Nilsson. Under det att Hemlandets redaktör törfattade verser till hennes ära, skyndade samma tidnings intressenter, presterna, att tillförsäkra sig de bästa platserna i den teatersalong, der hon skulle uppträda ... Alldeles yra i mössan, tycktes vederbörande icke veta på hvilken fot de skulle stå; och fåfängt sökte Hemlandet bibehålla åtminstone skenet af sin gamla värdighet genom att i sitt referat öfver den för skådespelerskan gifna festen förklara att, om man undantager dansen, var tillställningen alltigenom lyckad. — Kristina Nilsson blef till första dansen uppbjuden af en parson, som för ett par år sedan rymde från Sverige och etter hitkomsten inträdde i styrelsen för Missouri Landkompani. När jag nu påminner om att denna styrelse helt nyligen blifvit stämd tör bedrägeri i stor skala, hvarigenom en mängd fattiga svenskar tillskyndats ganska kännbara förluster, torde reflexionerna göra sig sjelfva. Biand de tongifvande i Chicago borde en sådan person ej tillåtas att uppträda. Att Kristina Nilssons färd genom Amerika är ett glänsande triumftåg, har redan ofta nog blifvit upprepadt. Hon lomnade Chicago för ett par dagar sedan för att lyckliggora S:t Louis. Nyårsaftonen tillbringade hon hos d:r Acharius, i hvars anspråkslösa hem hon sjelf utbedt sig att få vara en gäst den qvällen; med barnslig fröjd deltog hon der i dansen kring granen och i andra gamla svenska jullekar. Under den förtroliga ringdansen sjöng hon med de andra: Höga berg och djupa dalar — Här är vännen, som mig behagar. Hej, hopp, min lilla hjertesnopp, Vi ska dansa te sola rinner opp. Hej, hopp, min sköna! Nu ha vi dansat i dee gröna. M:ll Nilsson träffade ett godt val, när hon bjöd sig hem till den familjen. På nyärsdagen öfvervar hon gudstjensten i härv. svenska episcopalkyrka, som i första rummet har Jenny Linds frikostighet att tacka för sin tillvaro, och hvars gamle aktningsvärde herde, pastor Bredberg, åt hvilken dagens kollekt var anslagen, denna gång fann en hundradollars-sedel i båfven. Vid besinnandet af att hr Bredbergs församling ej har råd att gifva sin pastor mer än det allra nödvändigaste, måste man antaga att det rika bidraget här lemnades på rätta platsen. Genom att omtala att den firade sångerskan under sin vistelse i Chicago på en enda dag, från kl. 10 f. m. till kl. 5 e. m., sökts i det hotell, der hon bodde, af inemot 1000 personer, kan jag gifva mina läsare ett begrepp om — hvad efterhängsenhet vill säga. Hon nödgades slutligen förbjuda hotellets betjening att mottaga för hennes räkning framräckta visitkort och biljetter. Boende i ett distrikt af Chicago der befolkningen till största delen utgöres af svenska arbetarefamiljer, hvilkas manliga medlemmar, på väg till och ifrån verkstäderna, i stor måängd passera förbi mitt fönster, känner jag ett behof af att uttrycka min innerliga tillfredsställelse öfver den aktning, dessa mödans män tillskynda det svenska namnet hos medborgarne af andra nationer. UHvarhelst jag tittar in hos en svensk arbetare, möter mig anblicken af god ordning och en viss välmåga; men de flesta erkänna dock, att de vid afresan från det gamla Sverige väntade sig mer än de funnit här i landet. Många äro ej emot antagandet, att Sverige kunnat i ekonomiskt hänseende erbjuda dem lika stora fördelar, om de qvarstannat der, men, säga de, det går lättare att arbeta i Amerika, der individens värde icke mätes med en at den galnaste fördom graderad måttstock. Min närmaste granne är en svensk skräddare vid namn Olin, en allmänt aktad och särdeles förtåndig man, som för ett par dagar sedan på ett träffande sätt för mig framställde jemnlikheten såsom orsak till ett lands hastiga framåtgående i alla riktningar. Jag skulle önska, att hvar och en af Sveriges arbetareföreningar hade en man med hr Olins erfarenhet till ordtörande. Såsom ett bevis på, huru stark vanans makt är, faller det mig in att. U en anckdot, som jag hört af hr Olin sjelf, rörande hans gamle fader, som för en tid sedan öfverreste hit, sedan hans hustru afj lycklig. Jag är säker på att hon