Göteborgsposten – 22 februari 1871, sida 1

dock gjort det. Och nu må du försona dig med den elake trärriggen; men bed ej mig derom. Mrs Little kände sig djupt sårad då hon fick höra detta. Hon hade varit en skönhet och förolämpningen var för bitter, Hon yttrade: — Han får ej dömas som andra menniskor: han har alltid varit så exentrisk. Att vända mitt porträtt mot väggen! Mitt stackars porträtt! Oh, Guy, Guy, kan en mor ha födt dig och mig? Amboyne hade ej ett ord vidare att säga: han var sjelf djupt förtörnad. Denna samma eftermiddag fick Grace Carden det infallet att fråga mr Raby om hon ej kunde få se andra sidan af det mot väggen vända porträttet, innan hon för derifrån. — IIvarföre det? — BPlif ej ond, käre onkel. Endast af ren nyfikenhet. — Jag vill ej gerza vägra er något, Grace. Men — nåväl, om jag lånar er nyckeln, vill ni tillfredsställa er nyfikenhet, och sedan vända taflan tillbaka, såsom den nu hänger? — Ja, — Och ni får ej göra det då jag är inne i rummet. Det skulle endast öppna sår som läkts af tiden. Jag skall lemna er nyckeln vid middagstiden. Er nyfikenhet skall bli straffad; ni skall få se er rival i skönhet. Det skall bli något nytt för er. Graco blef halft förskräckt öfror sin framgång, och det är tvifvel underkastadt om hon skulle ha brytt sig om