Göteborgsposten – 22 februari 1871, sida 1

tillverkas af det bolag, hos hvilket han är i tjenst; och då denna begäran sramställdes inom en ovensk samiljekrets, till hvilken m:ll N. under sin härvaro tycktes sluta sig med synnerlig förkärlek och som räknar nära slägtskap med Widestrands och alldenstund petitionären försäkrade sig komma i åtnjutande af för honom ganska stora förmåner, om hans anhällan blefve villsaren, skref Kristina Nilsson, sedan hon först lätit öfvertyga sig om, att innehållet af den framför henne lagda handlingen ej skulle återgifvas i tryck, sitt namn under utan att ens balva ögnat igenom hvad ofvansör stod skrifvet. Och hon tyckte sig så mycket lättare kunna göra det, eftersom hon fått för sig, att från de såmedelst vitsordade instrumenunakarnes fabrik utgått just det piano, som på teatern begagnats för att ackompagnera henne sjelf och om hvars utmärkta beskaffenhet hon var fullkomligt öfvertygad. Hvad hände sedan? Jo just samma intyg som m:ll Nilsson undertecknat, intördes olördröjligen såsom ett stående rekommendationsbref i åtskilliga af Amerikas största tidningar. Kristina Nilsson hade offentligt intygat, att hon ansåg Bauers pianos vara de bästa hon lärt känna i Amerika. Ett ilbud skickades af en annan firma, hrr Steinway Sons, från Boston till Chicago för att af m:ll Nilsson begära förklaring öfver hvarlör hon rekommenderat Bauers instrument såsom de utmärktaste trots det, att hen och hennes sillskap, genom att på teatern och i konsertsalongen betjena sig af Stenwaya, tyckts gitva dessa senare företrädet eller ätminstone visat sig ej värdera dem mindre än de förra. Såsom svar härpå aflät m:ll Nilsson till hrr Stoinway Son en skritvelse, som sedan infördes i tidningarne och var af följande innehåll. Sherman House, Chicago, d. 1 Jan. 1871. Gentlemen! Det är med stor ledsnad jag sinner i tidningarne infördt ett card, som, undertecknadt af mig, rekommenderar andra pianos än de af eder tillverkade. Ifrågavarande card lades framför mig af en bekant svensk som, gifvande mig löftet att det ej var ämnadt att publiceras, försäkrade att min namnteckning under detsamma skulle blitva till stor nytta för en deraf förtjent person. Utan att någonsin ha tagit del af dess innehåll undertecknade jag således detsamma och ser nu först, att jag rekommenderat ett slag af pianos, som jag aldrig hvarken selt eller hört. Återstär mig nu blott att säga att, i min tanke, äro de af eder tillverkade och vid mina konserter begagnade fortepianos magnifika instrument, som i hvarje hänseende uthärda jemförerelsen med de mest utmärkta bland dem, som tillverkas i Europa. Med högaktning Kristina Nilsson. Samma dag som mill N. lät till vederbörande öfvorlemna detta bref, skyndade hon till den svenska familj, i hvars bus hon undertecknat det olyckliga papperet, för att beklagande sig öfver missödet, uttrycka en säker förhoppning att det måtte stanna vid den redan skedda förargelsen. Men äfven deri hade hon bedragit sig, ty icke långt efter det hon lemnat Chicago lät br Uno Widestrand, eller måhända rättare hans principaler, hvilkas enfaldiga verktyg den unge mannen synes vara, i tidningarne införa en inför domstol af honom beedigad försäkran, att m:ll N. läst det ifrågavarande intyget, innan hon derunder tecknade sitt namn, samt, att hon ej blifvit lofvad, att detsamma icke skulle publiceras. — Jag anser nästan öfverflödigt att omtala det saken väckt, såväl bland amerikanare som svenskar, ett stort och högst obehagligt uppseende. Den aktniogsvärda familj, som helt ofrivilligt blifvit, om än indirekt, orsak till det passerade, har tagit sig saken ganska nära och är bland de första att beklaga den unge mannens oförsvarliga beteende, dervid bestämdt förklarande sig hafva kunskap om, att m:ll Nilsson, i enlighet med sin algifna försäkran, icke ens ansåg nödigt att genomläsa det papper, hon underskref. Här har, sedan ett och ett halft år tillbaka, vistats en äldre man, hr Pearl, flöjtist från Stockholm. I likhet med mången annan sick hr P. snart nog skäl att ångra sin öfverresa hit Hans konst ville ej gilva honom bröd, hvadan han en vacker dag lade sin ; kära flöjt i fodralet för att i stället med spaden i hand försöka sig såsom Jälftenbrukare i 1 Södern. Men ovan vid klimatet och det hårda arbetet samt dertill seende sig narrad af falska förespeglingar, återkom han efter några månaders förlopp till Cbicago, sjuk både till kropp och själ. Under Kristina Nilssons härvaro skulle han, som tycks höra till dem, de der icke klaga i otid, troligen ej ha blifvit af henne bemärkt — medan många andra, mycket mindre förtjenta af hennes deltaekedetet——————————————t—E————————