Göteborgsposten – 22 februari 1871, sida 1

gande, visste att hålla sig framme — om ej en af våra här bosatta mest välgörande landsmaninnor, fru Acharius, gjort m:ll N. uppmärksam på den stackars artisten. Hr Pearl afroser just i dag för att i Cincinnati sammanträffa med m:ll Nilsson, som lofvat honom att, tillsvidare åtminstone, få intaga en plats i den henne åtföljande orkestern. Ingen, som här lärt känna, d. v. s. akta och värdera den anspråkslöse musikern, torde vilja gifva en annan efter vid uttryckandet af en varm förhoppning, att hr P:s öde från och med i dag och för alltid tagit en lycklig vändning. I några af Sveriges tidningar har jag läst ett strängt uttaladt klander mot en f. d. grosshandlare i Stockholm Chr. Ekströmer, hvilken, sedan han hals öfver hufvud begifvit sig hit till landet, från S:t Paul, Minnesotas hufvudstad, hemskickade en skrifvelse, deri han erbjöd sina fordringsegare 211 . om jag minnes rätt. Huruvida hr E:s handel och vandel då han ännu var qvar i Sverige gjort honom förtjent af de antydda tidningarnes hårda straffdom, tilltror jag mig ej att afgöra. Hugnesamt torde det emellertid för många af hang bekanta vara att höra det E. här i landet iakttagit ett i alla afseenden exemplariskt uppförande, genem hvilket han tillvunnit sig många såväl svenskars som amerikanares aktning och vänskap. För närvarande bosatt i Minneapolis, Minnesota, tjonstgör han såsom agent åt ett lissörsåkringsbolag, som erbjudit honom oväntadt goda vilkor, dock icke förmånligare än att allt hvad han förtjenar måste gå ur handen i munnen. Men man kan ändå säga att han, i jemförelse med många andra som under dylika omständigheter kommit hit öfver, haft tur. Om en annan stackars flykting hemitrån, förre kamr. Widestrand, som tjenstgör hos emigrantagenten Fr. Nelson här i Chicago, vill jag näga detsamma som om Ekströmer. Han, W., går här sin väg så tyst fram, att man knappt vet af att han finnes här. Och detta torde vara egnadt att till någon del försona forna törseelser. Under loppet at sistförflutna år har hi anländt en mängd unga handelsbetjenter, kontorister och studenter. Jag är nästan siker på, att nästan alla bittert ångra färden öfver oceanen. För ett par dagar sedan besöktes jag af en bland dem. Han utbad sig råd af mig och svar på frågan, huruvida det vore skäl att resa till Minnesota för att der söka plats i handel eller något dylikt. Ehuru icke utan fruktan att synas allt för litet deltagande, måste jag uppriktigt tillråda honom: Tag det som först erbjudes. Försök eder såsom dräng hos en farmare eller såsom arbetskarl vid en jernväg. — ÅAck, utropade han, jag har redan pröfvat på båda dalarne. Men vid jernvägen roade sig mina irländska kamrater ständigt med att kasta grus på mina glasögon; och hos farmaren fick jag icke längre stanna, sedan man funnit mig lika oduglig att mjölka korna som att hugga ved. — Han lemnade Upsalas akademi för ej så längesedan, den mannen. Det är sådana som emigrantagenterna och runnarne ofta begagna sig af, då de bebölva ett försvar al ven opartisk infördt i Amerikas eller Sveriges tidningar. Den hederligaste kan bringas att sälja sig för en smörgås, när hungersnöden grinar emot honom! Isidor K.