Göteborgsposten – 21 februari 1871, sida 3

ee UL DrTUuDCHA HVAILIVYLII Å4I DPTAUHBSMA DIVATL BELL en tik anstrykning åt taflan, så länge vi ej voro tillräckligt nära för att se att alla dessa ruiner voro nya. Då vi åkte ner för en brant kulle till Seinestranden, träffade vi på en lång cortege af kärror, alla kommande från Paris för att proviantera, otaliga jernvägsvagnar dragna af stora hästar, hvilka genom sitt goda hull och sin stolta hållning utvisade att de åtminstone ej lidit af belägringen. In och annan af dessa vagnar medförde, utom föraren, nåson enslig passagerare, man celler qvinna, som tillfölje af några undantagsförhållanden erhållit pass för att begitva sig ut. I Bougival, Rueil och Nanterre började befolkningen komma tillbaka till sina hem. Dessa byar voro fulla at tyska soldater, inlvarterade i de tomma och öfvergitna husen, soldaer hvilka dittills gjort förposttjenst. Det gjorde ett ljupt melankoliskt intryck att se egarne komma tillbaka för att finna ruin och förödelse, der de lemnat komfort och ymnighet eller, der deras hus stodo lvar, finna dem utgöra baracker för soldater. Då vi nalkades den trakt, der vi väntade att våra svåricheter skulle börja, väcktes våra farhågor af den ovälkomna anblicken af två skildtvakter, stående en på hvardera sidan om vägen, men den vana som en lång erfarenhet gifvit oss att slå blå dunster i ögonen på dylikt folk skaffade oss äfven här vidare framåt, och vi befunno oss snart, utan att ha blifvit anhållna, raskt åkande fram under de hotande batterierna på Mont Valerien, som är besatt at tyskarne, och genom förstäder i hvilka husen började bilda fortlöpande gator och bära talrika märken efter eld och kulor. Vi voro nemligen nu inom de torna franska linierna och på ett tör oss fullkomligen nytt område. Fortfarande mötte vi tåg af tomma vägnar, farande ut att proviantera och ett nytt drag at lifvet på platsen tedde sig nu för oss under form at en procession bönder, män och dvinnor, trampande i smutsen och hvar och en bärande en börda lifsmedel. Åsynen af dessa fotgängare ingåtvo oss hopp och vi stannade -och samtalade med åtskilliga af dem. De hoppades alla att få komma in i Paris, de voro alla försedda med laissez passers från mairerna i deras kommuner, och de trodde att det skulle vara nog för att bereda dem inträde. Då vi ej hade någon egen kommun eller maire att åberopa, ansågo vi att vi skulle göra klokast i att åberopa en annans, hvarföre vi erbjödo plats i vårt åkdon åt en gammal dame med mycket respektabelt utseende, hvilken stånkade under bördan at åtskilliga bylten. Alldenstund vårt åkdon var lastadt med åtskilliga bundtar hö för vår häst samt med bröd och andra lifsmedel, hoppades vi att vi tre tillsammans skulle tillräckligt likna en fransk familj, som reste in för att hjelpa nödställda anförvandter i Paris, för att öfvervinna alla hinder. För att mera fullständigt utföra detta program föreslogo vi den gamla damen, att hon skulle för tillfället låta sin familj vara tillökt med två stora starka söner, och hon antog glädtigt slägtskapen i utbyte mot den plats vi gåtvo henne och hennes bylten i vårt åkdon. Men då vi uppnådde bron funno vi alla våra förhoppningar gåckade. Afspärrande den breda avenue de Neuilly stodo vagnar och kärror, väntande på tillåtelse att passera fram, samt en brokig hop at tyska soldater och franska bönder, män och qvinnor, alla sträfvande fram mot en barrikad, hvilken fordom stängde vågen öfver bryggan, men nu var tillräckligt öppnad för att lemna möjlighet för ett åkdon i sender att passera. Innanför denna stod en kordong af tyska soldater och bakom dem var en tom plats, ett slags neutral grund, öfver hvilken hyar och en som var nog lycklig att få inträda måste passera. Det var ingen möjlighet att komma fram här. På andra sidan om den tomma platsen stod en grupp tyska officerare och den franske tjensteman, hvars skyldighet det var att granska passet efter tyskarne. Denne tjensteman bar ett trefärgadt skärp omkring lifvet. På andra sidan om denna grupp, som genom en annan barrier var skyddad tör folkhopen bakom, utbredde sig hopen öfver brons hela längd och ett godt stycke af avenuen dessutom. På afstånd och såsom en ståtlig bakgrund till denna lifliga tafla stod Arc de )HUttoile, det föremål på hvilket våra blickar längtansfullt voro fästade, men som vi ej tycktes ha något hopp om att nå. Då och då passerade en kärra eller en familj ut, men undersökningen var mycket sträng med dem som ville passera in; det af bymairen utfärdade passet — ett sådant som vår gamla dame hade — var ej nog i och för sig sjelf, det skulle äfven kontrasigneras af de tyska auktoriteterna. Dessa herrar befunno sig i hus nära derintill, hvarest ett par skildtvakter förgäfves försökte hämma strömmen af menniskor, som med upplyftade händer och svängande öfver sina hufvuden de mystiska papperslappar, på hvilka deras förhoppningar hvilade, försökte att tränga in i byrån till den olycklige officer, hvars skyldighet det var att kontrasignera dessa pass. Ack! vi hade inga sådana pass och den gamla-damens gällde blott hennes egen person. Huru skulle det vara möjligt för henne att innesluta ens sina söner deri, och huru skulle det i första rummet vara möjligt för henne att tränga sig fram till den tyske ofticern? Skildtvakterna hade förtviflade skjutit igen dörrarne: folket ropade förgäfves på att bli insläppt; menniskor na tycktes nästan böjda att storma bryggan så if var deras begär att komma in i Paris och så ursinniga voro de öfver de hinder som ställdes i deras väg. Men tyska bajonetter äro ett my cket kraftigt argument och intet försök gjordes till någon annan manifestation af den allmänna otåligheten än skuftningar och klagan. Emellertid blef det tydligt att vår gamla dame var ett svagt rö att sätta sin lit till, och vi ansågo att vi tidigt påföljande morgon, då ej trängseln var så stor, skulle ha bättre utsigter att lyckas; vi beslöto derföre att stäfja vår otålighet tillsdess, då vi på ett eller annat sätt skulle försöka att skaffa oss inträde. Vårt första göromål blet nu att skaffa oss ett rum der vi skulle kunna tillbringa natten. Det var först efter mycket sökande vi slutligen lyckades erhålla en usel vindskammare. Platsen livimlade af tyska soldater och befolkningen hade ej återvändt till sina hem. Husen voro till mer än halfva antalet öfvergifna. Sedan denna angelägenhet var ordnad, vände vi tillbaka mot bryggan, då plötsligt fingo en ljus ide. Det är onödigt att här säga hvad det var för en ljus ide. Inom tio minuter derefter voro vi öfver. Vi måste göra ett tvärt slut på det slagtskapsband vi så nyligen knutit med den gamla damen och öfverlemnade henne i en tysk soldats vård, under det vi triumferande foro öfver till den franska sidan och vårt åkdon nästan stormades af åtskilliga förbittrade fransmän, hvilka försökte att klänga sig upp på vagnsstegen och genom hvarje tänkbar list ville låta påskina att de tillhörde vårt sällskap. Men de trängande förhållandena gjorde oss obevekliga: vi tilltredsställde inom ett ögonblick herrn med det trefärgade skärpet då han ville anställa sin vanliga granskning, och med en känsla af obeskriflig lättnad funno vi oss inom de franska linierna. Det är sannt att hr Favre har högtidligen förklarat sig ej ansvara för någon engelsmans lif som under fransmännens nuvarande förbittring mot England vågar visa sig i Paris, och befolkningens vilda sinnesstämning mot spioner och trämlingar har blifvit utmålad i de mest öfverdrifna färger. Vi äro ölvertygade om att hr Favre gjort sina landsmän en orättvisa och att vi ej skola finna dem vara sådana vilda sällar som de beskrifvits vara. De sågo ganska spaka ut då vi körde uppför den breda avenuen förbi glacisen, öfver vallgrafven, genom sästAAUnE (äöh; an mad AFHra nunnfära harrikad.