Göteborgsposten – 21 februari 1871, sida 3

Från Paris. Ena korrespondent till Times skrifver från Paris den 2 Februari: Resan från Rouen till Versailles hade upptagit en längre tid än jag väntat; och vapenhvilan hade redan varit 24 timmar innan jag uppnådde detta det märkvärdigaste samhälle i nyare tider, bestående hufvudsakligen af furstar, soldater, tidningskorrespondenter och ambulanssällskaper. Detta blandade sällskap fann jag i ett tillstånd af naturlig själsspänning tillfölje af de förhandenvarande förhallandena. Den första stora fråga som upprörde alla sinnen var om det var sannolikt att våpenhvilan skulle leda till fred. Ilärpå tycktes få tvifla, ehuru olika åsigter uttalades rörande de nya politiska kombinationer, hvilka torde bli en följd af den förändrade situationen. Den nästa stora frågan, och den berörde hvarenda individ, var om det fanns någon möjlighet att komma in i Paris. Mr Odo Russel var ölverhopad af ansökningar, men den store kanslern var obeveklig. Af undseende för den belägra de befolkningen och af eftergifvenhet för hr Jules Favres önskningar vägrade han bestämdt att bevilja pass åt någon bouche inutile, äfven om den sökande törband sig att föra in tillräckligt med proviant för att underhålla en nödlidande familj en hel vecka. Men obestämda rykten nådde oss att några äfventyrare i förtviflan törsökt att komma in utan den erforderliga tillåtelsen och aldrig sedan blifvit afhörda, tillfölje hvaraf man kunde antaga att de undgått skildtvakternas vaksamhet. Huru ett sådant experiment skulle utföras var något som man omsjligt kunde få veta och då jag och en vän till mig beslöto att göra ett dylikt försök hade vi ingenting annat att lita på än vår goda lycka. Vår första tanke var att åka tills vi hunnit en (engelsk) mil nära bron vid Neuilly, som är en känd utgångspunkt ur Paris, och derefter sända tillbaka åkdonet och gå i hopp att finna ett lägligt tillfälle att smyga obemärkta förbi skildtvakterna, eller möjligtvis, i händelse bron vore för väl bevakad, på något ställe högre upp finna en båt, hvarmed vi kunde sjelfva ro oss öfver. Den stora svårigheten vid denna plan var att vi skulle nödgas bära vår proviant på ryggen, ty vi ville ej komma in i det hungrande Paris utan förning. De upprörande berättelser som flyktingar från den belägrade staden afgifvit om dess hungersnöd och de bevis på denna nöd som de medförde i sina fickor under form af oätbart bröd hade på det lifligaste slagit an på vår inbillning och väckt vårt djupaste medlidande. Alltså beslöto vi att försöka bryta blockaden i ett med en häst förspändt åkdon, hvari vi stufvade in stora limpor, en kall kalkon och en kapun, tungor, korfvar, pastejer, Liebigs köttextraxt, chokolad etc., och i den fasta öfvertygelsen att vi försökte det omöjliga körde vi ut ur Versailles så blygsamt som möjligt för att ej behöfva skämmas alltlör mycket om vi nödgades återvända utan att ha lyckats. Det var en vacker dag och vår väg gick genom en trakt som är lika intressant genom de underbart sköna utsigter den erbjuder som genom de tragiska händelser, hvilka äro förenade med hvarje fot af marken. Här var en afdelning soldater ifrigt sysselsatt med borttagandet af en barrikad, der stod